11 maj. Frukost mellan 7:00 och 8:00. Det är tidigare än vanligt, men vi har en lång dag framför oss. Vi ska åka hela vägen till Makhachkala, staden vid Kaspiska havet, huvudstad i Dagestan.

08:40 är vi vid en dagestansk checkpoint. Polisen behöver lista över alla deltagare. Abdullaj som nu är vår lokalguide dikterarar för vakten som sen beklagar besväret och ger oss karameller. Välkommen till Dagestan!

Terrassodlingar, fattiga landsbyar där unga män betalar mutor för att få gå med i militären. Det är i alla fall det jag får höra. Militär och polis är för många enda chansen. En möjlighet att bli något. Bli någon.

Vägarbete. Hela vägen spärras av. Vi får en 45 minuters försening i vårt redan tighta schema. Vägarbete behövs dock. Sen vi lämnade Tjetjenien och kom in i Dagestan har vägstandarden blivit betydligt sämre. Dagestan får kanske inte like mycket pengar från centralmyndigheterna i Moskva som Tjetjenien gör. Eller så spenderar de dem annorlunda. Jag gissar på det första.

Kurdyuk är torkad och saltad lammfett. Vi gör ett stopp längs vägen. De ursprungligen 10 minuterna blir det dubbla eftersom chauffören och lokalguiden ska köpa nybakad ostpaj. Själv smakar jag på fettet som skärs med kniv och äts som det är. Tilltugg. Tillsammans med lite bröd.

Vi kör snabbt på humpiga vägar, genom en canyon. Fruktträd. Landsbyar. Gamla hus. I Dagestan finns det gamla hus. I Tjetjenien blev de gamla sönderbombade.

En enkel lunch i en by som herer Gunib. Utsikten är imponerande. Sen åker vi på smala vägar ner mot havet. Till hotellet i Makhachkala. Vi är ett litet gäng som ska checka in, men oj vilken tid det tar. Det är tydligen inte bara husen som är gamla i Dagestan. Så är även vanorna. De byråkraiska, sovjetiska vanorna med papper och stämplar och allt som nu plötsligt behövs för att kunna få de rumnycklar som vi redan beställt och betalt.

Ja ja. Det blir lammkotletter till middag. Och en öl. Det här är trots allt inte torrlagda Tjetjenien. Det här är Dagestan.