10 maj. Efter en runda i Grozny där vi besöker mosken, marknaden och ett par monument, beger vi oss österut.

Vi åker genom småstäder med gula gasledningar och små affärer. Röd vallmo och några andre gula blommor sommkanske är förvillad raps växer i vägkanten. Förbi gamla kolkhoser, dessa stora sovjetiska kollektivlandbrulen med någon enstaka skylt som överlevt två krig men som tydligen fungerar, även om landbruket i dag är rätt så privatiserat.

Det som är typisk för tjetjenska landbyar är att de är nya. Igen, två krig, på mitten och på slutet av 1990-talet, sätter sina spor. Nybyggda tegelhus. Nya plåttak. Dock några äldre metallgrindar från sovjettiden. Med loggan från OS i Moskva 1980. Små moskeer, också de nya.

Vi äter picknik i det gröna. Sen bär det uppåt. Vi kör österut i vår lilla minibuss. Vår grup på fem, Abdullah som nu är vår lokalguide och fixare, vår chaufför Ruslan, James som leder färden, jag som assisterar och vårt gäng på fem. Högre och högre klättrar vi.

Bergen som förut täcktes av skog är nu nakna. Gul primula. Den växter tydligen villt här. Det blåser. För en timme sedan satt vi utomhus på marken och käkade jordgubbar. Nu är det snö i luften.

Klockan halv fyra på eftermiddagen når vi Kezenoy Am. Insjön på gränsen mellan Tjetjenien och Dagestan. Här finns ett hotell. Här ska vi sova.

Vi checkar in, men tar sen bussen lite till. Går i de tjetjenska bergen. Ödehus sen 1944 när Stalin tvångsdeporterade tjetjenerna till Centralasien. Efter Stalins död fick de komma tillbaka. Dock inte alltid till det hem som varit deras.

Vi går bland ruinerna av det som varit kanske 100 människors hem. Sen åker vi tillbaka till hotellet. Middag. Jag somnar snabbt.