9 maj. Kvällen innan ber jag receptionisten på hotellet jag bor komma med toapapper. Det är nästan slut nämligen och det är alltid bättre att ha än att inte ha toapapper. Ingen kommer.

Innan frukost frågar igen. – Nja, njo, det fanns inget toapapper, säger receptionisten. – Men då får ni ju säga det till mig, svarar jag. Kan ni skaffa papper, det finns kanske i ett annat rum som inte används? – Vi löser det, svarar receptionisten.

Jag äter min frukost, ett stekt ägg och två pannkakor med sylt och grädde. Tar med mig några servetter från restaurangen, bara i fall. Går till receptionen. – Har ni hittat toapapper? Receptionisten börjar titta sig om, som om man har sovit eller absolut inte gjort någonting den halvtimme jag suttit i frukostsalen.

– Det här börjar bli pinsamt, förklarar jag. – Det är faktiskt en anledning till att jag frågar, och ni kan ju föreställa er vad den är! – Ursäkta, ursäkta, vi ska skaffa… Jag går till mitt rum med servetterna.

Sen åker vi vår minibuss genom det tjetjenska landskapet. Stannar vid en vattenkälla, en utsiktsplats. Vägen slingrar sig längs bergshyllorna. Asfalt blir till grus. Grönt så långt ögat kan se. Dessa berg har en särskild historia. Jag återkommer en annan gång.

Vi besöker ett museum i en landsby vid namn Itum Kali, fast det är resan i sig som är höjdpunkten, inte målet. Eller snarare, resan är målet. Klättrar upp i ett vakttorn. Njuter av utsikten. Tjetjenien.

I en landsby är ungarna uppklädda. Det är 9 maj. Segersdagen i det stora fosterländska kriget. Andra världskrigets slut.

Lunch. Promenad till ett litet vattenfall. Tillbaka i Grozny. Promenad. Till hotellrummet. Fortfarande inget toapapper.

Nu frågar jag städerskan. Får en rull papper… Middag på kvällen. Vi missar fyrverkerierna klockan 21. Jag kommer sent i säng. Imorgon lämnar vi Grozny.