Det är kväll här i Samarkand. Jag sätter mig ner på en uteservering. Ett bord bredvid en fontän utan vatten. Kanske har inte fontänerna riktigt kommit igång ännu? Eller kanske blir det för dyrt att ha i gång den?

Jag sätter mig ändå. Ett sällskap kring ett bord längre bort dricker öl. Det står även en vodkaflaska på bordet. Jag ber servitören om en öl. Efter ett par minuter är han tillbaka. En kall, skummande öl i hans hand.

– Hur mycket kostar den, frågar jag. I vanliga fall betalar man efteråt, men jag gör det gärna direkt. Jag vet att jag bara kommer dricka en. Då slipper jag både bli full och kissnödig. – 4000 som, svarar servitören där han står i sin vita skjorta och mörka byxor, precis som alla servitörer i Uzbekistan.

4000 som. Det är 4 kronor. 4 spänn för en halvliter. Jag smakar. Lätt syrlig, ogenomskinlig, inte så mycket bubblor direkt, men absolut inte avslagen. Servitören frågar om jag vill ha något tilltugg men det behövs inte. Jag har precis ätit en hamburgare på ett ställe precis nära här i den nya delen av staden. Eller ja, ny och ny, den tsar-ryska stadsdelen borde jag snarare säga, men man kallar det den nya delen. Och den är ny om man jämför med Registan-torget och Timur Lenks mausoleum.

En halvtimme senare promenerar jag tillbaka till hotellet. Sista kvällen i Samarkand. Imorgon fortsätter resan mot Tashkent. Fast jag kommer tillbaka. Till Samarkand kommer jag alltid tillbaka. Inte bara på grund av den billiga ölen…