Det är sällan jag blir lurad. I alla fall vad jag vet. Men i Colombia hade jag köpt en utflykt från Santa Marta till Barranquilla för att se en av världens största karnevaler gå av stapeln. Det som skulle vara en av höjdpunkterna blev dock en av besvikelserna. Det blev fel på bussen, och visst, sådant händer. Men i stället för att försöka åtgärda, trodde vår guide att alla resenärer skulle bli glada bara de fick mer sprit. När bussen sen funkade, åkte vi istället till någon förort till Barranquilla. Det här är karnevalen, fick vi veta, men alla fattade att guiden ljög. Efter mycket gräl kom vi till slut dit vi skulle. Då var dock karnevalen över. Vi var ett gäng rasande resenärer och när jag försökte ta en bild av vår inte så kära guide blev han inte glad. Jag lyckades få 20% av pengarna för den misslyckade dagen tillbaka. Egentligen borde vi fått 200%.
Cartagena. Här har det legat en stad i snart 500 år. Härifrån skickades silver till Spanien, och hit ankom slavar från Afrika. Nu däremot har gamla stan blivit ett UNESCO Världsarv. Kryssningsturisterna kommer och spenderar en dag. Själv stannade jag ett par nätter på ett hostel där jag helt oväntat fick dela rum med en tidigare kollega från ett jobb jag haft i Sverige. Världen är sannerligen liten!
Många delar av Cartagena är så renoverade att det känns mer som en kuliss än som en stad som har 500 år på nacken. Men vid vissa torg och platser finns dock lite färg som flagnar. Här sitter männen och pratar, här är affärsskyltarna handgjorda och inte på engelska. En måltid kostar 25 kronor. Det är här som ris och bönor faktiskt smakar gott.
Ännu mera Cartagena. Ja min upplevelse av Colombia är kanske inte så representativ för hela landet, men det är ju begränsat vad man hinner på en vecka. Och det fick ju bli en vecka. Antigen det, eller inget. Som på många andra ställen i Sydamerika och Karibien är rom en mycket populär dryck. Och vad blandar man romen med? Ju, cola förstås.
Efter min resa till Malta skrev jag ett helt inlägg om portklappar. De är en snygg detalj i gatubilden och ibland kan de även berätta en historia. Om den här portklappen i Cartagena berättar så mycket vet jag inte. Kanske om hur traditioner och funktioner korsar de stora haven? Från Medelhavet och hit. För jag gissar att portklappar inte är något som bara är typiskt för Malta, utan för en hel region.
Fashionabla Cartagena. Då tänker jag inte på kvinnan i vitt som råkade hamna i min bild, utan på själva husfasaden. Jag tänker på alla de pengar som en gång fanns här, som kunde skapa sådana hus, och jag tänker dessutom på nuet, vilken guldgruva många av dessa hus är. De kan göras om till affärer och caféer och restauranger där turister spenderar sina dollar utan att fundera mer på det. Man kan säga vad man vill om turistekonomier, men det ger definitivt inkomster till både land, städer och enskilda människor. Tänkt vad trevligt det vore att sitta på den där balkongen!
Fernando Botero heter mannen bakom dessa skulpturer som finns lite här och var i världen. Tjocka människor i alla möjliga positurer. Ett helt annat kroppsideal eller är det humor eller kanske något helt annat? Kritik av en rådande norm? Oavsett, det här är en av världens mest kända nulevande konstnärer. Han kommer från Colombia och här är en av hans statyer.
Stranden och fiskarbåtarna i Taganga. Det här är en liten by utanför Santa Marta i norra Colombia, inte så långt ifrån gränsen till Venezuela. Jag bodde här ett par nätter tillsammans med min kompis. Vi åt fisk, drack öl, gjorde utflykter till själva Santa Marta där vi badade och spenderade ännu mer strandtid.
Hade en sådan t-shirt funkat i Sverige? Jag vet ärlig talat inte. En nidbild? Samtidigt en bild som svarta colombianer använder. Det handlar kanske om kontext, i vilken sammanhang en t-shirt med ett sådant motiv används? Vad tycker ni?
Färggranna kläder mot en gul bakgrund i Cartagena. Det kunde ha varit Kuba, men cigarren fattas. Istället är det en fruktkorg på huvudet. Ännu en stereotyp, som om colombianer ser ut på detta sätt. Som om jag skulle klä upp mig i samedräkt och posera med ett par renar medan turister kastar mynt i en korg. Och visst, de finns ju de norrut som gör det. Säljer man sin själ och kultur lite väl billigt? Eller är det lättjänta pengar för individen helt enkelt? Och i så fall, kanske jag också hade gjort samma sak?
Kommentera