Den sovjetiska människan

Homo Sovieticus. En av mina resenärer frågar. Hur var det med den sovjetiska människan egentligen. Georgier, ryssar, det var då något vi kallade sovjet-människan, eller hur?

Jodå, min resenär har rätt. Jag har inte pratat så mycket om det. Brukar inte det. Det finns så mycket att säga. Lokalguiden pratar. Jag pratar. Man hinner aldrig säga allt. Oavsett. Men när någon frågar. Då är det lite kul…

Det är min tredje Georgienresa i år. Den tredje utflykten till Kakheti-regionen. Där det produceras vin… Mycket vin…, men även där landsbygden ofta lever sitt eget lilla liv, och huvudstaden, storstaden Tbilisi känns långt bort.

Jag var här för en vecka sedan också. Då upptäckte jag plötsligt ett minnesmärke. Jag trodde det var Stalin som vi snabbt åkte förbi med bussen, men allt gick så fort. Det är inte ofta man ser hans monument nu för tiden och bra är kanske det. Därför bestämde jag mig för att kolla upp saken idag. Vi ska köra sakta förbi, och är det Stalin, då stannar vi.

Stalin Statue Georgia-1
Har någon skjutit på Stalin med luftgevär?

Vi stannar. Till min förvåning är det folk här. Och en fotograf. Det är de lokala hjältarna. Minnesmärket med stålmannens porträtt (Stalin betyder just stålman) är egentligen ett minnesmärke över de soldater som aldrig kom tillbaka. Gavazi heter den lilla landsbyn där vi är och ungefär varje stad, ort, by och landsby i forna Sovjetunionen hade ett momument för de soldater som förlorade sina liv under det stora fosterländska kriget, det vill säga andra världskriget.

Stalin Statue Georgia-2Soldaternas namn står på stora tavlor så att de aldrig ska glömmas och själva monumentet kan vara lite sådär, både det ena och det andra. Men folket här? Vad gör de, och varför gräver de upp marken omkring? Jodå berättar den ena. – Politikerna i Tbilisi vill ta bort vårt momument. Vi vill behålla det. Därför snyggar vi till här. Det ska synas att vi tar hand om vårt arv.

Deras fotograf tar bilder av oss. Nu har lokala hjältarna ännu ett argument. Deras Stalin har blivit turistattraktion. De kan även dokumentera det!

Resan fortsätter. Jag kan nämna att vi idag kolla in en kyrka, åt lunch hos en lokal familj och dessutom gick på vinprovning. Samma dagsutflykt som för en vecka sen då vi fick lite problem med bussen. Men hur var det med den sovjetiska människan egentligen? Jo…

Staden Gurjaani, en annan liten byhåla i östra Georgien, har jag åkt genom flera gånger. Vid centrala torget finns en gammal mosaik. Det vill säga, en sovjetisk mosaik som pryder de affärer som ligger rad i rad vid ena sidan av rondellen. Mosaiken visar georgisk folkdans, vin, hur man lagar mat, jagar… Över huvud tagit, det traditionella livet i ett historiskt Georgien. En idyll, en stereotyp, ett ideal. I mosaiken möter sen det här idealet det moderna samhället. Astronauterna. Och bilarna… Allt det som tyder på progression, på framgång. Det är kommunismens språk i en light-variant. Hur det traditionella livet och de moderna framgångerna möts.

Gurjaani Soviet Mosaics-4
I mosaiken görs tjurtjchela – ett georgiskt snacks som säljs precis överallt

Mosaikerna ramlar sönder. Om några år är den kanske borta. Av astronauterna finns inte så mycket kvar. Jag väljer att ta bilder nu, medan de fortfarande finns. Vem vet hur det ser ut om ett år eller två. Den här konsten vill ingen ha. Den har knappast någon dokumentation. Att Sovjetunionen inte längre finns är en sak. Att historien också försvinner en annan, och det sista gör mig lite ledsen. Det blev ingen sovjetisk människa.

Georgierna gör sin tjurtjchela idag som på mosaiken. Det är nog färre som åker till rymden. Den sovjetiska människan är död.

Gurjaani Soviet Mosaics-3

 

 

Taggad med: