Igår hade vi avskedsmiddag. Kyckling i vitlök och gräddsås, kebab, paj med bönor, fisk i valnötsås och sallader av alla möjliga slag. Själv smakade jag på kycklingen och fisken. Min mage är inte riktigt som jag vill att den ska vara. Då är det bättre att ta de lugnt. Det blev varken vin eller öl på mig.

Sen några timmars sömn, eller snarare försök till sömn. Att sova är inte så lätt när man vet att man ska upp klockan två. En halvtimme senare avfärd till flygplatsen och dags att säga hejdå. 29 resenärer åker tillbaka till Sverige.

Nu har det gått några timmar. Jag har precis ätit frukost. Delat bord med en familj från Rostov i Ryssland. Turister, och från Rostov går det direktflyg till Tbilisi. De pratar varmt om Georgien. Här finns mycket att se, mycket att göra, men Tbilisi är fattigt, tycker de. Och visst, på många sätt har de rätt. Georgiens huvudstad har sin andel tiggare. Gummorna i svart som säljer strumpor och cigaretter från varannan trappuppgång gör det inte för skojs skuld. Däremot, om jag minns tillbaka 10 år, har staden förbättrats avsevärt.

De pratar även om Krim. Bron från ryska fastlandet till Krimhalvön som annars bara gränser mot Ukraina ska bli klar i maj i år. Deras dotter har varit på sommarläger på Krim. Det är mycket bättre där nu än när det var under ukrainskt styre. Jag borde åka dit, säger de.

Klockan är 11 på förmiddagen lokal tid när jag skriver det här. På något sätt känns det lite tomt. Det blir alltid så när man lämnat någon. Från att vara den som ska ha koll, kontrollera, fixa, ordna, organisera, är man plötsligt bara sig själv. Den första gruppen har åkt, men natt till måndag kommer nästa. Då blir det 28 norrmän jag kommer resa runt med.

Nu ska jag läsa. Kanske promenera lite i grannskapet. Ta det lugnt och ha tid till mig själv. Nu, när de första har åkt.