Söndagskrönikan: Stereotyperna

Idag åker jag till Georgien. Jag ska vara där tre veckor och jag kommer dricka vin. Rött, torrt, gott vin, samt det där som är bärnstensfärgat och serveras i karaff och inte går på export. Man måste ha varit i Georgien för att ha smakat det. Rkatseteli.

I januari var jag i Brasilien. Där drack jag caipirinha. Mina vänner drack caipiroska, öl eller vin. Caipiroska är för övrigt caipirinha, bara att den inte är gjort på cachaca, den inhemska sockerrörsspriten, utan på vodka. Importerad vodka, gärna svensk.

Mina georgiska vänner skrattar. Åt mig. När jag ska ha ett glas vin. Typ husets vin. Gjort på rkatseteli-druvan. Bondvin och måltidsdryck. Nej, i Tbilisi beställer man drinkar. Som annars i världen när man går ut. Trots att vi befinner oss i landet som räknar sig själv som vinets vagga.

Det är nu stereotyperna kommer in i bild. I Georgien tar jag den där karaffen bordsvin och i Brasilien en caipirinha. I Tyskland dricker jag veteöl, och går jag på pub i London ska jag ha en cider. Jag blir mer tysk än tysken, mer brasiliansk än brasilianaren.

Jag, utlänningen blir alltså stereotypen. Den som dricker det som förväntas. Utlänningsmenyerna skriker ut ouzo i Grekland och tequila i Mexico. På samma sätt blir det med maten. Thaimat i Thailand, borsch i Ryssland. På resa genom fem länder i Centralasien får man ha lite tur om det inte blir risrätten plov fem gånger och jag minns fortfarande när jag var helt i början av min reseledarkarriär. Jag var 20 år och ledde ett gäng tyskar från Kiruna till Lofoten, Nordkap, Rovaniemi och tillbaka till Kiruna. På de norska hotellen brukade det finns bacalao – en fiskrätt gjord på halvtorkad torsk som kokats med olivolja, lök, potatis och tomat. Gott ja, men när man får den på varje hotell… I norra Norge ska man ju äta bacalao, på samma sätt som du på tyska gruppresor får eisbein. Varje kväll. Du är ju trots allt i Tyskland.

Idag åker jag till Georgien. I ren protest, kanske jag tar en öl till maten och äter sushi.

Taggad med: