En reseledare förbereder sig inför Georgien

Det är lördag morgon och snart har jag bara ett dygn på mig. Ett dygn plus några timmar. Jag har packat helt ur den gamla ryggsäcken som jag hade med till Malaysia och Kambodja, jag har hunnit tvätta, hämta ut paketet med min nya dammsugare, jag har dammsugit, och idag måste jag gå på affären och köpa blomjord och sand. Några sticklingar ska i jorden innan jag ännu en gång åker iväg.

Från och med imorgon är det nämligen republiken Georgien, fjällandet i Kaukasus som gäller. Som färdledare. Tre veckor, tre grupper. Stora grupper. 30 personer bara i den första. Det kommer bli svårt att lära namnen på alla resenärer. Jag kanske inte ska ha den ambitionen där här gången, men det kommer oavsett bli kul. För några månader sedan, innan jag tackade jag till resan, läste jag genom programmet. Det verkar vara en ganska lugn resa. Visst, kanske inte så mycket utrymme till improvisation som jag annars tycker om. Utflykterna finns där, men de är absolut överkomliga utan att det blir något maratonlopp. Och det finns även fritid. Resenärer behöver fritid. Tid att utforska själv. Tid att åtminstone en morgon ha möjlighet att sova den där extra timmen. Tid att inte behöva sitta i en buss vid ett visst klockslag, att inte måtta umgås med sina medresenärer om man inte vill.

Tbilisi Georgien-4
Gamla böcker och vykort på loppmarknaden under den torrlagda bron i Tbilisi. Den ska vi besöka dag två under resan.

Nu sitter jag här och samlar ihop papper. Printar ut flygbiljetter, deltagarlistor, program. Går igenom den litteratur jag har från Georgien och böcker jag lånat på biblioteket. Kollar anteckningar från förra Georgienresor. Räknar till att det blir mitt sjunde besök i landet. Kollar väderprognoser. Tidig vår, men minusgrader behöver jag i alla fall inte oroa mig över. Men hur trevliga utekaféerna är just nu, det är en annan fråga.

Jag har letat fram georgiska pengar från tidigare resor, jag kommer ta med både dator och kamera. Mitt lilla kamera från Fujifilm är på reparation, igen… Det får bli min stora Canon.

Georgien Gori Uplistsikhe Kakheti-3Det kommer bli spännande att se vilken lokalguide vi får. En kunnig och flexibel person med erfarenhet? Eller någon helt ny? Även en ny guide kan vara bra. De är ofta mer engagerade, mer energiska.

Nu när gruppen är så stor, är det säkert inte alla som kan lika bra engelska. Oftast brukar inte det vara något problem. Men i en grupp på 30 personer kan det vara bra om jag pratar mer än om gruppen är 12 personer och alla kan engelska. Att låta lokalguiden prata och jag ha en roll som översättare är inget jag föredrar. Delvis för att lokalguider så väl om andra människor ofta pratar i halva meningar. Då kan översättningar bli svårt. Den andra orsaken är att allt då tar dubbelt så lång tid. Tid som kan användas till att inte säga något alls. Tystnad ska inte underskattas. Tid för att reflektera. Tid för att njuta av landskapet.

Det är kul att se fram emot ett jobb. Jag ser fram emot imorgon. Nu ska jag printa ut deltagarlistor.

Taggad med: