Jag tänkte att det kanske var ett lag i engelsk fjärdedivision. Esteson låter lite som en småstad utanför Manchester eller Birmingham. Det lilla fotbollslaget från ingenstans som precis gett självaste Arsenal stryk på deras egen arena.

De två britterna bakom mig på planet mellan Stockholm och London skrattar och pratar. Två övre medelålders män som heller sitter tillsamman än med sina fruar. Därsom fruarna hade lika mycket att prata om är jag tacksam för att inte alla fyra sitter tillsammans.

Esteson. Plötsligt går det upp för mig. Esteson – jag inser brittens försök på svenskt uttal, engelsmannen som inte kan något om svenska språket. Esteson… Laget som slog Arsenal på Emirates Arena var inte Esteson utan Östersund!

Jag sitter med min bok men det är svårt att läsa när man också tvingas lyssna. Britterna pratar på. Om brexit och om Trump och om Kiruna. Staden med långt u, och ett r där tungans båda sidor pressas upp mot jäxlarna i överkäken. KirrrUUna.

Vi flyger in över ett snöigt England. Jag gillar det jag ser. Ännu mer gillar jag det på distans med vetskapen om att dit jag ska är det nu 30 grader. Plus alltså.

På Heathrow finns fina middagar till 30 pund och mackor till ett samt allt däremellan. Jag tittar på folk, äter lite, sen är det dags. Ett halvt dygns flygning mot Hong Kong och sen Malaysia. 

Då händer det. Jag nekas boarding. Min returbiljett till Europa är från Thailand. Jag har alltså ingen biljett ut ur Malaysia. Har man inte det får man inte kliva ombord. Med folk bakom mig i kö tar jag upp datorn. Hoppas det trådlösa fungerar. De släpper mina väntande medpassagerare förbi. Nätet funkar. Sen är det bara att hitta kreditkort och köpa en lämplig biljett till lämpligt land och stad. Det blev i alla fall inte Esteson.