När såg du ett badkar med auberginer senast? Ja säg det. Det är en första gång för alltid, och för mig blev det september 2017. Det var fjärde gång jag som färdledare åkte till Armenien för Världens Resor. Samma resa varje gång, men med lite små förändringar. 2017 års förändring var bland annat ett besök på en konservfabrik. Där görs sylt och saft av olika slag, grönsaker i inläggningar, och då självklart också auberginer. Så här ser det ut när man har eldat på lite så att auberginens tunna, svartlila skal kan dras av. Då ligger de här, ett helt badkar fullt!

Loppmarknaden i Jerevan kallas Vernissage. Den har öppet varje dag, men är absolut störst på lördagar och söndagar. Att gå runt där är alltid roligt, men så gillar jag ju också loppmarknader. Försäljarna har sina specialiteter. Medan en säljer julgranspynt från forna Östtyskland satsar en annan på oljefärger av gammal sovjetisk årgång. Mycket bra kvalitet säger han, och priserna är billigare än de nya som kommer från Kina. Sådana färger finns knappast mer, och det är nog sant. Det är många år sedan Sovjetunionen gick bort.

Vid Geghard, ungefär en timmes bilfärd utanför Jerevan, står denna kvinna och säljer gata. Gata är ett sött vetebröd med mandelfyllning som påminner om marsipan. Ja det kanske är marsipan helt enkelt. Bröden dekoreras och dessa kvinnor är helt enkelt konstnärer som efter morgonens bak-session ställer sig upp framför den gamla kyrkan som ju är anledningen till att turisterna kommer hit, och sen säljer de sina bröd. Olika storlekar, olika prisklasser, men aldrig dyrt. Jag brukar alltid köpa ett bröd.

Vem har inte hört talats om rysk kaviar? Den ryska kaviaren kommer från stören och stören är utrotningshotad. Vad bra då att man även kan odla stör. Det har man börjat med i Armenien. Och inte bara kan man odla den, man kan också äta den. Alltså man har den inte för fiskrommens skuld, utan för köttets. Åker du till Armenien tycker jag absolut du bör testa den lokala stören. Gjort på rätt sätt kan den vara underbart god.

Staden Vanadzor är kanske ingen historisk stad. Inga gamla kyrkor och inget som turister vill se. Å andra sidan är det kanske det som är charmen. Att se något som lokala researrangörer inte brukar ha på sitt program. Jag tar den här bilden från vårt bussfönster. De gamla fabrikerna ligger där, Vanadzor var nämligen en industristad förut. Sen kom en jordbävning och sen kollapsade hela unionen, alltså Sovjetunionen som Armenien då var en del av. Kvar står idag skelett av fabriker. Ja, jag vet väl inte hur charmigt det är. Dock bor här även idag över 100 000 människor, så helt dött kan det omöjligt vara.

Att ta bilder ur bussfönster. Hemska grejer. Eller? Ibland kan jag tycka det blir riktigt bra. Man kommer lite upp i terrängen jämfört med om man stått på gatan. Reflexen från fönstret kan undvikas med en trasa eller en halsduk runt objektivet. Vyerna i norra Armenien är spektakulära.

Tatev. Ett gammalt kloster i södra Armenien. Vackra utsikter, men det är inte alltid vykortsmotivet man vill åt. Inne i kyrkan ser man ljusets strålar komma in. Just nu var det rätt så tyst. Stämningsfullt. Jag andas. Tar en paus från allt.

Khndzoreshk kan stavas lite hur som helst när det translittereras från det armeniska alfabetet. Staden, eller byhålan, är en liten stad i södra Armenien som byggdes efter att befolkningen på 1950-talet tvångsförflyttades från de grottor och hålor som de tidigare bott i. En äkta grottstad alltså! Vi promenerar bland grottorna och förvånas kanske lite av att några av dem faktiskt används även idag. Det bor dock inga människor här nu, men grisarna, ja de kan ju bo i en grotta.

En av Armeniens största sevärdheten är kanske kyrkan i Noravank. Naturen omkring, de röda bergen, blommorna, hela landskapet är lite sagolikt och en fransk turist får lägga sig ner då hon håller på att svimma. Det är varmt nämligen. Tittar man på detaljerna är det också spännande. Här ser man nämligen gud fader själv, och honom är det faktiskt inte ofta man ser, inte ens i medeltida religiös konst!