Brasiliansk dagbok – keramik, strand och åska

22 januari. Det är sista dagen i Recife. En konstnär vid namn Francisco Brennand har sin workshop och museum en bit utanför stan. Keramikkonst låter kanske inte som världens mest spännande grej, fast det kanske det är? Och något ska man ju hitta på, även idag.

Programmet är därför klart. Keramikkonst på förmiddagen och strand på eftermiddag. Hyrbilen är redo och vi lämnar den lägenhet vid stranden som vi hyrt i tre dagar. Att det skulle finnas varningsskyltar för haj överallt längs stranden var inget jag visste i förväg. Min research har kanske varit för dålig, och dagens research för min del är också tillika med noll.

Oavsett, vi för det vi kan för att tömma kylen och lämnar lägenhet med havsutsikt och tillhörande myror. Nu bär det av för att titta på keramik!

En liten timme senare och vi befinner oss i Francisco Brennands museum och workshop. Här kommer man med noll förväntningar och sen får man nästan haksläpp (ja ni får ursäkta det tabloida ordvalet, men ibland känns det lite som att muskulaturen i ansiktet inte riktigt vill hänga med.) Med stora ögon går jag runt och tittar på någon form av fallos-konst, galna kvinnor, lite Picasso över det hela men ändå inte. På Myrorna och annan second hand hemma kan ibland hittas olika keramiktavlor från 1970-talet fast de föreställer bara blommor.

Här är det nakna kvinnor, djur, fisk, geometriska mönster, rumpor och andra mer specifika könsuttryck. Jag hade gärna hört en svensk genusvetares dom över denna 90-åriga Francisco som fortfarande producerar både keramik, tavlor och annat. Här kan sägas mycket. Jag nöjer mig dock med att häpna, för det är det rätt sällan jag gör.

Ceramics Brazil Brennand Recife-8Ceramics Brazil Brennand Recife-5Ceramics Brazil Brennand Recife-3Ceramics Brazil Brennand Recife-1

Sista bilden är i alla på något som faktiskt kan användas. Och ja, anledningen till att jag över huvud tagit fick höra om Brennand, var att jag vid mitt förra besök i Brasilien råkade hitta en affär med second hand kakel. Jag köpte några stycken för en dryg tia var, och några av dessa kakelskivor från 70-talet var just av Brennand. I museumsaffären kostade hans grejer tusenlappar!

Nog keramik för idag. Nu bär det vidare till Porto de Galinhas. Heller inte här har jag fruktansvärt mycket koll. Det jag vet är att orten ligger några mil söderom Recife och det är hit Recife-borna åker för att simma i havet utan att hajarna biter lårhalsen av en.

Oj vad vackert Porto de Galinhas är när man googlar. Turkosblått hav med naturliga bassäng gjorda av koraller eller vad det nu kan vara. Där simmar svarta, gula och blå fiskar och där kan en stressad människa ligga ensam på rygg och tyngdlös nästan sväva på vattenytan.

Efter någon timme i hyrbil på både småvägar och motorväg med tullavgift når vi vårt mål. Badglada brasilianer går runt på trottoarerna med sina maximalistiska kroppar i minimalistiska kläder. Inget kan man klaga på kroppsideal inte, här visar alla upp sig, oavsett vad man har och inte.

På affischers står det tydligt när det är flod och ebb. Tidvattnet är viktigt, för det är enbart när vattnet är lågt att det är möjligt att ta sig ut till dessa naturliga bassäng varav 90% är skyddade och 10% används av oss turister. Jag försöker så diskret som möjligt byta om till badbyxor med en sarong knuten runt midjan. Sen kostar det lite pengar att åka ut med segelflotta till där det händer saker. Och ja, att googla bilder är en sak. Verkligheten är sådär:

Porto de Galinhas-3Porto de Galinhas-1Porto de Galinhas-2

Här plaskar man alltså runt i någon timme innan flottan man betalat för tar en tillbaka mot land. Innan dess har man hunnit mata fiskar med någon pellets som jag hoppas är fiskmat, samt filma lite med min GoPro-kamera som jag nästan aldrig använt och som väl därför kan kallas ett dåligt köp.

Eftermiddagen bjuder på moln. Vi äter sen lunch på en all you can eat-restaurang och tar sedan bilen tillbaka till Recife där min kille dricker kokosvatten i en kiosk på stranden medan jag egentligen bara vill lämna tillbaka bilen och ta mig till flygplatsen.

På flygplatsen äter vi sen middag innan den sena kvälls flighten till Sao Paulo. Brasilien är ett enormt land. Det märker man när inrikesflighter är lika långa som från Stockholm till Istanbul.

23 januari. Klockan tre om morgonen var vi tillbaka i lägenheten i Sao Paulo efter nästan två veckor på väg: Brasilia – Belo Horizonte – Ouro Preto – Salvador – Chapada Diamantina – Recife – Olinda – Porto de Galhinas. Sista betyder för övrigt kycklinghamnen.

Jag sover länge och går upp klockan 11. Grillad kyckling med ris och sallad till brunch. Det regnar och åskar där ute. Idag är en göra ingenting-dag. Det vill säga, en inte åka någonstans-dag. Jag kommer inte ta en enda bild, inte ens på blixten. Jag nöjer med mig att skriva, samt sortera och redigera de jag redan har tagit.

Taggad med: