Vardagen har börjat inhämta mig. Det är 25 grader ute och här i Sao Paulos storstadsdjungel tittar jag från sjunde våningen ut över alla tak. Man ser inte skogen för alla träd, heter det. På samma sätt är det svårt att få en överblick över denna Sydamerikas största stad, Sao Paulo. Jag tittar ju inte bara ut över taken, utan kanske ännu mer in i väggen. In i fasaderna, fönstren till andra lägenheter där folk håller på med sitt och vardagen pågår för fullt.

Och just vardagen…, den börjar nu inhämta även mig. För en vecka sen kom jag till Rio. Strandliv, fyrverkerier, bad och solbränna. För inte att tala om helikopterutflykt och guidat promenad i Vidigal, en av Rios många favelor, ni vet, dessa stereotypa fattiga, kriminella områdena som man ibland hört talas om på nyheterna.

Rio är nu förbi. Jag har ankommit Sao Paulo här min kille bor och från sjunde våningen försöker jag se stan. Vi har käkat frukost tillsammans med vänner, och Adsson som han heter, min kille alltså, ligger nu och sover, trots att det är mitt på dagen. Visst finns här att göra, även i Sao Paulo, men just här, när vi är hemma, känns tiden obegränsad. Vi måste inte gå till den där affären, till det där museet. De kommer finnas kvar även imorgon.

Vad gör jag så istället? Jo, jag svarar jag på mail och jag redigerar foton. Jag har enstaka översättningsuppdrag som ger pengar i kassan och som mina kunder förväntar sig att jag gör. Jag jobbar ju också, som några kanske vet, som översättare mellan svenska och norska. Jag har tillräckligt med pappersarbete som gäller kommande jobbresor där jag ska vara färdledare och jag har dessutom böcker att läsa.

Jag behöver inte skynda mig ut för att få den där efterlängtade timmen med dagsljus som hade varit nödvändigt i Sverige om vintern. Däremot funderar jag att gå till en antikmarknad, men det är inget stress. Hur skönt är inte det? Inget stress, utan en vanlig dag i Sao Paulo. Vardag på semestern!