I norr såg vi risodlingar och snötäckta berg. Nu har vi däremot lämnat Yazd för att bege oss in i öknen. Den lilla byn Garmeh är vårt mål, men innan vi helt sätter kursen bortom civilisationen besöker vi Tystnadens torn.

Ja de är i och för sig två torn där de ligger i bakgrunden på var sin lilla höjd. Zoroastrism var den religion som fanns här innan islam och än idag finns 25000 zoroastrer, de flesta i Yazd. Tornen var avsedda för de döda. Jorden var helig och man gravlade därför inte sina döda utan placerade dem i tornen där gamarna fick äta. Nu har den traditionen upphört och de enda som går upp där är vi turister.

I stannar i Kharanaq, en ödeby där vi går genom labyrinter av gamla hus. Vi käkar picknik och vår lokalguide lär oss om hur folk bodde förr. Sen fortsätter vi. Det är långt till öknen. Vi stannar och ser ett gäng kameler i solnedgång. Vi ankommer Garmeh när solen gått ned.

Nästa dag. Vi har sovit på vårt guesthouse. Nu gör vi en byvandring. 90 sorters dadlar finns här. Garmeh är en oas och vi går till källan.

I källan finns också fisk. De biter en i ens tår, lite som fiskspa fast helt naturligt. Annars säljer en kvinna korgar och smycken som hon gjort av lokala frön.

Jorden är röd, mineralerna många och i Iran finns många gruvor. Det gör landskapet speciellt, den röda jorden, de gröna palmerna, bergen…

Efter en lunch på ris och bönor med dill åker vi till en annan landsby. Oasen Mesr ligger några mil bort och här börjar öknen på riktigt. Vi rider kamel, tittar på sanddynerna. Det bor inte många här. Om vintern kommer en del iranska turister hit. Enstaka utlänningar. Livet är rätt så hårt.

När solen går ner åker vi tillbaka. Stannar för att titta på stjänorna. Jag ser vintergatan. Saffranskyckling till kvälls.

Nästa morgon. Vi har 40 mil att åka. Transportdag via Naein som är känd för sina blåa mattor. 

Vägen går rakt fram. Nästan oändligt. Mirage i horisonten. Vid solnedgång når vi Esfahan. Vi har kommit till resans sista stopp. Vår karavan i Iran är nästan slut.