Att åka direkt mellan grannländerna Azerbajdzjan och Armenien går inte. Länderna är fiender. Hatar varandra. Därför flög vi från Baku till Tbilisi, Georgien. Vi sov en natt där och sedan tog vi buss till armeniska gränsen.

Det är så skönt med Armenien. Saker bara funkar. Man behöver inte gräla. Ej heller pruta på marknader, i alla fall inte mycket. Det är nästan lite som hemma. Fast inte.

På gränsen är faciliteterna nya sen jag var här förra året. Kapaciteten redan stängt. Köer. Tidsschemat ryker. Banken har inga pengar att växla. Är det den nya tullunionen med Ryssland som skapat lite back in the USSR-känsla?

Sovjetkänslan i mig kommer till liv ännu mer när vi besöker Mig-museet. Mikoyan var armener och en av killarna bakom det kända krigsplanet. Här står min grupp framför Mig 21.

Vi äter lunch. Restaurangen ligger lite off i förhållande till museet. Som om inte tidsschemat redan hade gått i pension. Fast kris är det inte. Vi har inga tider att hålla, inga tåg och inga plan utan bara oss själva att ta hänsyn till.

Vägen fortsätter. Svängigt, uppåt och nedåt. Landskap, berg, jordbruksmark. Till slut når vi den lilla stan Violetovo där vi fikar hos Natasha och Nikolaj. De är molokaner, en kristen sekt som fördrevs av tsaren för fem generationer sedan. Nu bor de här i sin lilla by, odlar kål och plockar hallon, gräddar pannkakor och serverar te från samovaren. De arbetar hårt, molokanerna. Jag får skriva mer om dem sen.

Det är nästan mörkt när vi ankommer Sevan-sjön. Armenien har inget hav. Men de har Sevan. Jag svalkar mina fötter. Skönt. Vi borde ha stannat en natt här men nu är det för sent att tänka om. Det får vara en tanke till nästa år.

Klockan 9 på kvällen ankommer vi Jerevan.

Nästa morgon. Det är söndag. Min mage mår sådär. Tar en tablett som jag köpt i Tyskland. Den funkar. Mår inte så illa. 

Etchmiadzin. Namnet stavas lite hur som helst. Armeniens eget lilla Vatikan. I Kaukasus finns många kyrkor. Gårdagen blev helt kyrkofri. Det får åtgärdad nu. Vi besöker den religiösa staden en halvtimmes bilfärd utanför Jerevan. Historiskt är det en viktig stad för Armenien. Själv är jag nog måttligt förtjust fast som reseledare är jobbet att iverkställa, inte att värdera. Och ja, att inte åka hit vore väl ändå lite dumt.

Vi fortsätter vår förmiddag. Museet för det armeniska folkmordet. Också något att skriva om sen. Fast då gäller det att läsa på. Oavsett, ingen kan förneka de hundratusentals och över miljonen dödsoffer, människoliv som skördades under första världskrigen i Osmanska imperiet. Det här med att det aldrig får hända igen. Människoslakt omskrivs som “det”. Reduceras till… Och så händer det igen. Och igen. 2017, Irak, Syrien, kanske Burma.

Vår dag fortsätter. Loppis och lunch. Vernissage kallas den stora helgmarknaden i Jerevan. Jag hittar alltid något där. Även i år. Julgranskulor och sprit.

Sen möter vi en norrman. Sven-Erik Rise, färdledare för ett annat skandinaviskt reseföretag och dessutom författare. Alltid trevligt att prata lite norska dessutom. Han ska köpa t-shirts. Vi har en stadspromenad framför oss.

Vi går genom Jerevans centrum. Jag med en 18-årig brandy i ryggsäcken. Republikplatsen, operan. Jerevans centrum är rätt så litet. Vår lokalguide Gayane berättar om arkitekter och historia. Dagen avslutas. Några tar en öl. Andra går i kyrkan. Det är trots allt söndag och vi har ankommit Armenien.