Gästfrihet och utpressning i Baku

Människorna i Azerbajdzjan är mycket vänliga. Det är lite klische och stereotyper självklart, människor är ju olika oavsett vart i världen man åker. Så också i Azerbajdzjan.

Vi började utflyktsdagen med Villa Petrolia. Inget vanligt namn på en hus, men så är det inte vilket som helst hus heller. På slutet av 1800-talet hade Nobel-familjen storindustri just här. I Baku fanns och finns fortfarande olja och man någongång kunde prata om ett svenskt oljeäventyr, ja då var det i så fall här. Villa Petrolia var Nobelhuset, Nobelkontoret fram tills Röda Armen nationaliserade hela industrin på början av 1920-talet under Sovjetunionens dagar. Nu är huset museum och konferenslokal, och berättar för besökande om en fjärran koppling mellan Baku och Sverige.

Inne på Villa Petrolia

Vi fortsätter vår sightseeing med utsiktspunkt och stadspromenad. Ledig tid till lunch. Azerbajdzjanska valutan är nu värt bara hälften jämfört med för ett par år sedan. Priserna är de samma. Baku har blivit en rätt så billig stad. Ändå finns inte så mycket för den shoppingsugna. Visst, mattor och kylskåpsmagner finns. Sovjethattar och lite keramik. Men vykort är svårare att hitta.

På kvällen äter vi gemensam middag som vår azerbajdzjanska partner bjuder på. Vi får uppleva lite av landets gästfrihet. Ät, ät, ät. Mer mat på tallriken. Här ska det fyllas på. Till azerbajdzjanska karakokehits och marchmusik äter vi. Full volym – någon på grannbordet ska snart göra lumpen och då har vännerna fest!

Rött vin och vitt vin blir rose

Färska sallader, goda grytor, grillat kött. Någon vinkultur att tala om finns däremot inte. Eller den kanske är på väg. Men när rödvinsglaset ska fyllas och det bara finns vitt vin kvar, ja då fyller servitörerna ändå!

Nästa dag. Det är fredag och ledig dag. Mina resenärer promenerar, går på mattmuseum, Baku har ett mycket fint museum för mattor, jag var där förra året. Själv har jag en del pappersarbete och bestämmer mig för att göra det i receptioner efter utcheckning. På eftermiddagen bär det nämligen iväg till flygplats och Tbilisi.

Jag går på toaletten, hittar inte ljuset och använder mobilen som lampa. Går tillbaka till mina papper. Efter kanske 15 minuter saknar jag min mobil. Visst, den måste ligga på toan. Där är numera ljuset på men ingen mobil. Kollar alla mina grejer. Nej, ingen mobil. Jag ringer mobilen från receptionen. En man svarar…

Det hela är rätt så absurd. I ett nästan tomt hotell har, enligt receptionen, någon från gatan kommit in för att låna toaletten, hittat min mobil och tagit den. En tjuv alltså. Nu pratar receptionskillarna med mannen som har min telefon, i min telefon, och mannen, han vill ha pengar.

Jag fattat inte azeriska, eller azerbajdzjanska om vi vill, men några ord kan jag. Som till exempel yuz som betyder hundra, och manat som är pengarna här. Mannen vill alltså ha 100 manater, det vill säga nästan 500 kronor för att lämna tillbaka mobilen.

Det blir många samtal. Hotellchef och samtliga anställda samlas. Det skakas på huvuden, röster höjs. Här ska inga lösensumma betalas. Det hotas om polis. Mannen vill sen ha koden till min telefon. Gränser till dumhet? Nej tydligen inte. En timme går. Nästan två.

Jag tror hotellchefen lyckas lura mannen. Med löfte om pengar kommer han tillbaka till hotellet med min mobil. Den hade ju han hittat och haft påslagen för att kunde lämna tillbaka. Säger han. Vilken ärlighetens djävul.

Jag får min mobil. Någon lösensumma blir det dock inte. Receptionisterna, hotellchefen och jag är för många. Resenärerna kommer tillbaka. Jag har väl haft en lugn dag? Jo du…

Vi tar bussen till flygplatsen, checkar in, jag får i mig något att äta. Snart går flyget till Tbilisi och nya äventyr väntar. Jag har min mobil.

Taggad med: