8 maj. Jag ligger på sängen på mitt hotellrum i Karakol. Det är eftermiddag och jag har ett par timmar ledigt innan den gemensamma middagen.

Föregående natt övernattade vi vid Issyk Kuls stränder. Ok hotellfrukost, dock inte vad jag beställt. Den dög ändå. Jag hade högtläsning från en av Sven Hedins böcker. 1890-talssvenska är inte den enklaste, men det funkade. Åtminstone var det uppskattat hos resenärerna.

I horisonten är bergen snöklädda. Vattnet i den varma sjön som namnet Issyk Kul betyder är dock inte särskild varmt.

Varmare skulle det blir ungefär en timme efter avfärd. Besök och bad i de varma källorna.

Man har murat upp nya bassäng och fyller dem med källvatten. 48 grader. Det gäller att inte ligga för länge. I ett annat bassäng var vattnet kanske 30 grader. Och i ett tredje iskallt fast där badade ingen.

Nästan lite Islandskänsla över det hela. Men inga lukter från vattnet.

Vi åker vidare. Genom poppelalleer, gamla ryska landsbyar som inte är så ryska längre. De flesta har lämnat den kirgiziska landsbygden. Några biter sig fast, håller sig kvar. De första ryssarna kom hit på 1860-talet. Det är här de bor numera. Här de har sina hem.

Någon som fick sitt sista hem, eller snarare sin grav här, var Przhevalskij. En ryss som på mitten och slutet av 1800-talet utforskade Tibet och Kina. Vi besöker hans grav. Precis som Hedin gjorde. Nu finns här även ett museum.

Vi njuter av utsikten. Tänk att här producerade man även torpedon under sovjettiden. Annars känner man sig ganska långt ifrån tunga vapen.

Till slut Karakol. Mosken och kyrkan. Utan dem har man inte varit i Karakol.

Päronträden vid den kinesiska Dungan-mosken står i full blom. Utsikten till rysk-ortodoxa kyrkan är heller inte fel.

Sen går vi i affärer, på marknaden som till stor del består av utrangerade kinesiska containers.

Vi ankommer hotellet och jag tittar ut fönstret. En god gammal sovjetisk innegård. Jag har kollat väderprognosen inför morgondagen och nu kvarstår middag.