En klassisk tågresa

lahore-train-railway-station-1-2
I väntan på Karachi-expressen. Foto: Johnny Friskilä

En klassisk tågresa? Namnet antyder så. Pakistanska järnvägars tåg nummer 16, Karachi-expressen är en resa jag bara måste göra.

Ibland finns sådana måsten. De föds ur en tanke. En fantasi; att jag en gång, kanske i mitt undermedvetna, har fått för mig något. Kanske påminner namnet om Orientexpressen. Den gick från Paris till Konstantinopel, men är denna gamla stad, dagens Istanbul, det samma som Orienten? För mig är det Karachi-expressen som för orienttraditionen vidare.

Från Lahore i norra Pakistan till Karachi i söder går alltså detta tåg. En tågresa mellan två huvudorter vars namn kanske mest ger associationer till något främmande, skumt, exotiskt, hemlighetsfullt och självklart lockande. Att åka flyg kan också göras. Långdistansbuss med. Fast med Karachi-expressen är det resan i sig som är målet.

Jag står på tågstationen i Lahore. Sätter mig ner på en av träbänkarna på perrongen. Människor går fram och tillbaka i olika takt. Bagagebärare med feta resväskor balanserande på sina huvuden. Stora kärror om bagaget blir för mycket även för en bärare. De som bär har gröna kläder och är lätta att känna igen. De är tydligen starka, fast vissa av killarna ser så smala ut.

Toaletterna på Lahores tågstation är rena. De kostar en krona. En kiosk säljer juice och en man säljer glass från två frysdiskar som han parkerat mitt på perrongen. Någon el-sladd finns där också. Jag ser en stängt Mc Donalds och dryga tio meter ifrån mig står en kvinna vars ansikte döljs bakom en burkas ljusbruna tyggaller. Hon håller ett litet barn på armen. Det är annars sällan jag ser burkor i Pakistan. Slöjor i olika varianter, ja, men inte burkor. Dock finns de, lite här och var, omsluter de kvinnor som inte vill eller inte får visa omvärlden deras ögonfärg.

Tågstationen – en kolonial byggnad. Klocktorn som om de vore småbröderna till Big Ben. Dekorerat väggkakel i bästa edwardianska stil, som på de äldre tunnelbanestationerna i staden där stora Ben bor. På gränsen till art nouveau?

lahore-train-railway-station-1-3På en skylt står det ”Railway Police Help Center”. Järnvägspolisens hjälpcentrum är stängt. Det har tydligen gått in i historien tillsammans med Mc Donalds. Bara skylten hänger kvar. Om den är gammal på riktigt vet jag inte, men den påminner som dessa sovjetiska propagandaposters från 20- och 30-talet, de som i imperativ ropar ut uppmaningar och ord till efterlevnad.

Tåget är försenat. Det gör dock inget. Två timmar sent säger en man i traditionella kläder som sitter på bänken bredvid. Tåget kom sent in och måste städas. Det gör inget, tänker jag. På en resa som det här får man räkna med lite väntande. Vad spelar en timme eller två för roll när man egentligen inte har något att hinna. Tre killar ser min kamera, pekar på mig och frågar med teckenspråk om jag kan fota dem. Visst. Två andra killar i mitten av tjugoårsåldern står och pratar med varandra, och jag tänker att de kanske är ett par. Deras kroppsspråk är på något sätt avslöjande, fast det här är Pakistan och jag kan ha fel. Det är sättet de ser på varandra när de pratar. Det är mer än ett vanligt samtal mellan vänner.

lahore-train-railway-station-1-4
Dags att kliva av. Foto: Johnny Friskilä

Ett tåg passerar fast inte mitt. Folk hänger kring dörröppningarna. Klättrar av och på innan tåget stannar. Allt ska gå snabbt, och det är en paradox för egentligen är det inget som går snabbt i detta land. Pakistan är tålamodets land. Mitt tålamod, och vilken tur att jag har mycket av det.

Till slut kommer tåget. Karachi-expressen står på station och jag kliver på. Jag reser i bästa kupé, tillsammans med två andra män och kupén har egen toalett. Aldrig har jag varit på ett tåg med eget toalett, men sen har jag också betalat dryga 400 spänn för biljetten, vilket är mer än de flesta andra här på tåget, de som inte har varken hytt eller toa.

Avgång. Klockan är sju på kvällen och ute är det redan för mörkt för att se något. På stationen har de hunnit tända de gamla lyktorna som hänger ner från taket ovanför perrongen, men där ute på spåret, genom Lahores eländiga förorter och på landsbygden är det mörkt.

karachi-express-sunrise-1
Solen går upp och tåget går söderut. Foto: Johnny Friskilä

Mina tillfällige reskamrater sover. Kväll blir natt och natt blir morgon, tåget går. Jag tittar ut fönstret. Morgonhimlen är röd, klockan är sex. Tar ett par enstaka bilder och försöker sova igen, men det är svårt. Tåget stannar vid en station. Människor går av och på, mat och läsk till salu, folk är vakna tidigt.

Bron över floden Indus. Igen kommer denna tanke, denna fantasi. Det var väl Kwai som bron i den brittiska krigsfilmen gick över, fast det kunde gärna varit Indus för mig. Några bufflar står vid flodens bredd, andra en bit ut i vattnet. Ett par fiskarbåtar ligger där och väntar. Indus är en flod som används och som lever.

Karachi-expressen stannar i Hyderabad vilket är där jag ska av. Är det antiklimax att inte åka hela distansen till slutstation? Karachi-expressen går ju liksom till Karachi. Men nej, jag har åkt min sträcka nu och ska träffa min nya couchsurfar-värd och hans vänner. Sen tar vi bilen till en ort som heter Thatta. Den som inte varit i Thatta vet inte vad hen missat. Namnet ger dock inga associationer, ingen tanke, ingen fantasi. Inte på samma sätt som Karachi-expressen.

Taggad med: