Mellan gravstenarna i Makli Hill

 

makli-hill-thatta-well-1
Foto från nere i brunnen: Johnny Friskilä

Jag ser blod på marken och tänker att någon har tagit till nävarna här vid den gamla brunnen och gravmonumenten. Sten efter sten ligger spridda utöver marken så långt jag kan se. Några är helt enkla gravstenar. Andra liknar sarkofager, och kanske är de just det, dessa kistor i sandsten, dekorerade med inskriptioner i arabiska, eller åtminstone med arabisk skrift.

makli-hill-thatta-frame-1Makli Hill är en kyrkogård, nekropolis som det också heter, några kilometer utanför den pakistanska staden Thatta. Jag hade aldrig hört talas om varken Makli eller Thatta när jag började planera min resa till Pakistan, men nu står jag här, vid en blodpöl på en gravplats som även räknas för en av världens största.

– Nejdå, det där är inget blod, skrattar Usama, min couchsurfar-vän som tillsammans med sina vänner tagit mig med hit. Det är bara pan – alltså betelbladen som männen här tuggar. Sen spottar de ut det och saliven blir röd. Där lärde jag mig något nytt, tänker jag. – Man går alltså runt bland gravarna här, tuggar rött, blir lugn och avslappnad och känner sig bra i hela kroppen? Ungefär så, svarar Osama.

Det är tidig eftermiddag, och solen ska snart gå ner. Världens kanske största nekropolis badar i någon sorts gyllene ljus. Kanske inte så konstigt eftersom solen är låg och gravarna av sandsten. Vi går runt här, så att säga ostörda, trots att området ligger helt öppet mot världen. Inga stängsel. Inga inträdesavgifter. Inga vakter.

makli-hill-thatta-road-1
Vägen genom kyrkogården. Foto: Johnny Friskilä

En motorcykel åker förbi i all hast. Man har rätt så nyligen asfalterat en liten väg rakt igenom nekropolisen. En tanke som slår mig är vad Unesco skulle tycka om vägen? Världsarv har Makli varit sen 1981. Mina vänner säger att de även byggde rakt över några av gravarna. Fast vad ska vi göra? Vi behövde ju en väg, och de förstörde ju inga stora gravar.

Vi måste några år tillbaka i historien för att hitta Thatta och Maklis storhetstid. Thatta låg en gång i tiden nära Indusflodens mynning. Några historiska gissningar säger att dagens Thatta är samma som grekernas gamla Patala – största hamnstad vid floden Indus på den tid när Alexander den Store regerade. Sen hoppar vi några år.

makli-hill-thatta-details-1
Detaljer och inskriptioner. Foto: Johnny Friskilä

På 15- och 1600-talet var Thatta viktigaste stad i det område som idag är nedra Sindh-provinsen i Pakistan. Då var det en del av Mogulriket – alltså det indiska kejsardömet som grundades 1526, och som upphörde år 1858 då britterna annekterade landet. De stannade kvar i nästan hundra år. 1947 kom den stora delningen då Indien och Pakistan gick var till sitt – och sen dess, båda länderna självständiga.

Det har inte regnat på ett tag. Det är lite sand i luften och lite längre bort håller några män på att renovera något. Enstaka skyltar förklarar vad jag ser. Mausoleet till Diwan Shurfa Khan som dog år 1638. Jag undrar om Diwan har med det engelska divine att göra, alltså gudomlig? En khan är i alla fall en kung. Han måste ha varit en viktig man och jag undrar hur livet måste ha betett sig här för sådär snart 400 år sedan. Hur såg han ut, hur bodde han, vad åt han och vem älskade han? Nu står jag vid hans grav, eller snarare hans mausoleum och ser den enda som han faktiskt inte såg – huset där hans kropp skulle bo när han själv en gång inte längre levde.

makli-hill-thatta-diwan-shurfa-khan-1
Mausoleet till Diwan Shurfa Khan. Foto: Johnny Friskilä

Det blåa kaklet har jag sett förr. Det är inte särskild typiskt för Pakistan eller Mogulriket heller för den sakens skuld. Tankarna går till mina resor i Centralasien. Denna turkosa kupol, den kvadratiska grund som hela strukturen vilar på – är det timurida drag jag känner igen från Sidenvägens historiska städer? Innan mogulerna var Thatta en del av timuridernas land – denn persiska centralasiatiska dynastin, som grundades av den ökände Timur Lenk. Kanske ser jag just det. Arvet från Timur.

makli-hill-thatta-tomb-blue-tiles-1
Blått kakel finns inte så mycket av i Pakistan. Foto: Johnny Friskilä

makli-hill-thatta-tomb-mirza-baqi-baig-uzbek-1Mirza Baqi Baig Uzbek är en annan man som också ligger här. Efternamnet Uzbek tyder på ytterligare centralasiatiska kopplingar. Baig tror jag är samma som beg eller bek på gammalturkiska, bey på mer modernare språk. Alltså en ledare, en hövding eller småkung. 1641 är det årtal jag i efterhand har kunnat läsa mig till. Det är det som för övrigt är så spännande med att blogga och skriva om resor. Man lär sig något. Jag känner dock att jag inte lärt mig så mycket om liven till varken Diwan Khan eller Baig Uzbek. Som om jag skulle lära mig något om livet i Stockholm genom att traska runt en höstdag på Skogskyrkogården.

Klockan går. Vid vår bil har en äldre man i röda kläder och turban satt sig ner. När vi närmar oss öppnar han locket på den lilla flätade korgen som ligger vid hans fötter. Han tar fram sin flöjt och börjar spela. Där i korgen rör något på sig.

Mannen är en resande. En ormtjusare som tillsammans med sin familj slagit sig ner här och tjänar några slantar på att låta kobran i korgen dansa. Fast lite slö tycker jag nog kobran verkar som låter en fluga sätta sig på sitt kobrahuvud. Även en annan orm kommer fram. Den rödklädda håller upp den, låter den krypa in under sina kläder.

Mina couchsurfar-vänner och jag fotograferar mannen, ormarna och varandra. Mannen slutar efter några minuter att spela. Mina vänner ger honom några rupier och jag ger honom femtio till. Ungefär fem kronor. Det är hans levebröd och jag bidrar gärna. Det kommer trots allt inte så många levande till kyrkogården vid Thatta. Och numera, inte så många döda heller.

Taggad med: