Hemresan från Georgien och Azerbajdzjan ger mig en heldag i Istanbul. Denna stopover, smaken av storstaden. Hade kunnat ge mig ett förstaintryck, bli ett sådant ställe man bara måste åka tillbaka till. Fast förstaintrycket av Turkiets största stad hade jag redan, sen år tillbaka.

Vissa transitorter har det så, de stora flygbolagens hubbar – Istanbul, Doha, London, Amsterdam, Miami om man nu vill åka åt det hållet, ger en valet. Antigen alltför många timmar i väntsalen. Eller loungen om man har guldkort. Eller smaken av en ny stad, ett nytt land, ett extra plus i kanten för den som gillar att upptäcka. Jag skulle bara till Georgien och Azerbajdzjan. Nu får jag Istanbul på köpet.

Har du haft nattstopover? Dyra pengar för flygplatshotellen, rum per timme. Jag brukar aldrig ta dessa, jag reser oftast på budget. Ibland kollar jag ändå priset, bara för att, fast jag vet att jag ändå aldrig skulle lyckas sova, och gud förbjuda hur länge jag skulle sova om jag faktiskt somnade. Den risken tar jag inte. Nej tack.

Bättre är det med en dagstopover. Du kommer till din destination i gryningen och tar eftermiddags- eller kvällsflyget vidare. Precis så var det nu, i Istanbul.

Turkiets största stad. En gång huvudstad i Det ottomanska riket. Det bysantinska riket. Bysans – staden som om någon är inskriven i historien. Det nya Rom – Romarrikets huvudstad efter att gamla Rom år 330 tagit paus från världshistorien, som i tusen år skulle vara centrum för handel, för kristendom, från vilken lagar och förordningar skulle skrivas, och från vilken i princip hela Medelhavsområdet skulle regeras. Bysans, det Öst-romerska rikets, Det bysantinska rikets huvudstad, hos oss i norr känt som Miklagård, senare Konstantinopel, och nu – Istanbul, också ett centrum, Europas största stad, om nu Istanbul räknas som Europa. En hubb, för flygningar.

Och så landar jag. Tidigt om morgonen med hela dagen framför mig. Tredje gången här så förstaintrycken har jag redan fått. I en så stor stad finns det dock mer än det man bara först ser en första gång. Mer än Hagia Sofia. Mer än Topkapi. Mer än den blåa moskén, basaren och färden över Bosporen – det där som man redan sett och gjort.

Kristus Pantokrator ser ner på mig från taket. Jag har tagit mig från flygplatsen, med tunnelbana och sen till fots och befinner mig nu denna morgon i Pammakaristos-kyrkan. Det blir en stadsdel i dag. Fener. Det är vad jag hinner. Då får jag något ut av min mellanlandning. Från insidan av domen har Jesus-gestalten sedan 1300-talet tittat ner på tillbedjare, inkräktare och betalande turister. Det blänker till i guldet i de tusentals små mosaikbitarna som Jesus består av.

Att lägga mosaik är en konstform. Låta ljusinsläppet reflekteras. Naturligt ljus som tillsammans med ljud och doft skapar magi, skapar tro, religion. Inte konstigt att just mosaik dominerar i just medeltida religiös konst – den talar till sinnena som ju Aristoteles engång fastslog.

Mina sinnen överkörs tyvärr nu av det vita strålkastarljuset. Det, som hjälper turistgrupperna att se det som guiden berättar och som de senare troligtvis, i alla fall om de är som jag, kommer glömma ändå. Det, som tar bort varenda skugga, och lämnar en död yta som inte trollbinder en människa. Fast nej, så illa är det kanske inte.

Från kyrkan, eller Fethiye-moskén som den också heter, eftersom gudshuset år 1591 konverterades till moské, och vidare till nästa. Det är det som är så skönt med att ta en stadsdel, eller kanske två. Allt blir i promenadavstånd. Är jag bara på mellanlandning är promenadavstånd det jag vill ha. Inget biljettstrul, inga transportsträckor som bara snor av den lilla tid jag har. Så oavsett om det är tredje eller första gången du har en endagsstopover – prioritera och acceptera att du inte hinner med allt ändå.

Det är dryga kilometern mellan dem, lite beroende på vilken gata man tar, Fethiye-moskén och Chora-kyrkan. Barnen springer i gatorna. Leker och ropar. En heltäckt kvinna hugger ved med en yxa, en äldre man i gråbrun kostym på cykel åker förbi. Jag kommer fram till det området som en gång i tiden låg utanför stadsmurarna. Början på 400-talet. Kristendomens barndom. De första strukturerna började ta form.

Som på de flesta ställen annars i världen, är det dock inte de första strukturerna vi ser idag. Dock är det imponerande ändå, Chora-kyrkan vi ser idag härstammar från 1000-talet. Några jordbävningar och byggnadskollaps på det, och vi kommer fram till 1300-talet. Jag går in i det som sedan 1958 varit museum. Mosaikerna påminner om den första kyrkan, och visst, är man inte stor fan av kyrkokonst räcker den kanske med en av dem, för sen lite shopping och en kopp turkiskt kaffe.

Chora-kyrkan är kanske inte den största i världen. Inte ens i Istanbul, så långt därifrån. Men med ett nästan komplett interiör, mosaiker och fresker från mellan år 1315 och 1321, är den ändå unik.

Jag tittar, känner igen gestalter, Jesus, Maria, profeterna från Gamla Testamentet. Känner inte igen gestalterna – är det Maria på sin dödsbädd, och bredvid står Kristus med sin gloria, men är det inte honom själv som barn som ligger i hans armar? Resan till Betlehem? Jungfrumodern med barnet i sin famn pryder norrsidans dom. Pantokrator södersidans.

Kanske är det nu jag hade önskat den där guiden ändå, fast skit samma, allt finns ju i böcker och på nätet, och missar jag något viktigt har jag en anledning att åka tillbaka. Säger jag i alla fall, för hur många gånger tänker man inte så i stundens hetta, att hit ska man tillbaka? Bara att med Istanbul är chansen stor för att det faktiskt blir så.

Det har blivit lunchdags. Jag promenerar ner mot turistcentrum, Topkapi och allt det där, fast jag egentligen inte ska dit. Har fortfarande några timmar kvar. Bara går… Sen lunch på ett lugnt ställe. Går vidare och sen mot tunnelbanan, tillbaka och hem.