Marken i kyrkgrottan är fuktig och grön mossa täcker delvis det mosaikklädda golvet. En av våra lokala medhjälpare klättrar över den låga avspärrningen. Han pekar ut en fågel i ett annars geometriskt mönster som vi bara kan antyda. Men vad finns här mer? Själv sitter jag på huk och försöker ta foton av det jag ser, små fyrkantiga stenar tät i tät och i geometrin urskiljer jag bågar och vinklar, cirklar och kanske ett öga.

Dagsljuset kommer in i grottan som inte är särskilt djup och den känns mer som ett stort rum med stenväggar och stentak. Här finns uthuggna nischer och en absid, rester av några kolumner och något som kanske är gravstenar. Vatten droppar från taket men det är inte så konstigt. Det är trots allt november.

Jag befinner mig i på pressresa. Hitbjuden, till västra svartahavsregionen i Turkiet/Türkiye, av landets turistmyndigheter. Tillsammans med femton andra bloggare och journalister ska vi upptäcka regionens natur, mat och historia. Staden vi nu besöker heter Eregli. Jag hade ärlig talat aldrig hört talas om den innan. Fast det är därför jag ville åka hit, för att se något nytt, för att lära mig, för att kunna berätta spännande historier.

Antika Eregli

Det var grekerna som anlade Eregli för ungefär 2500 år sedan. På den tiden drev de grekiska statstäderna med handel över mycket större områden än det som idag är landet Grekland. Staden het från början Heraclea Pontica, uppkallad efter den mytologiska hjälten Herakles som nu står staty i stadens centrum, men mer om det en annan gång. På turkiska har Heraclea blivit Eregli och det är här vi denna novemberdag befinner oss.

Så gott som mitt i stan ligger de tre grottor som går under det gemensamma namnet Cehennemağzı Mağarası. Jag översätter det till något i stil med helvetesgrindarna så det är kanske lite paradoxalt att här en gång funnits en kyrka. En tavla utanför ingången till den ena grottan berättar nämligen kort på turkiska och engelska om Kilise Magarasi, kyrkgrottan, som under romersk och bysantisk tid, alltså från kristendomens första början till år 1453, användes som kyrka, därav namnet. Vidare står det att kyrkan användes på den tid när kristendomen fortfarande inte var tillåten. Det säger mig inte så mycket. Jag vill göra min egen research, hitta kyrkgrottans hemligheter.

För hur var det egentligen med kristendomen i romarriket?

De första förföljelserna av kristna i romarriket började under kejsare Nero som regerade mellan år 54 och 68. Vid den här tiden var denna grekiska statstad sedan drygt hundra år tillbaka en del av romarriket. Det var först kejsare Konstantin den store som år år 313 började tillåta alla religioner inom riket. Däremellan hade kristna fått vara mycket försiktiga. De var tvungna att tillbedja sin gud i hemlighet. Med andra ord, om kyrkan var en plats för hemlig tillbedjan är det mycket gamla mosaiker vi tittar på.

Jag låter mina fingrar beröra mossan. Handen glider över de små stenarna, tesserae som de kallas, som säkert skulle lossna om jag försökte peta på dem, vilket jag förstås inte gör. Vilket förtroende, att vara så här nära ett ömtåligt hantverk som legat i 2000 år. Enligt legenden besökte aposteln Andreas grottan när han på sina resor i det som idag är Turkiet/Türkiye predikade. Andreas var lärjunge till Johannes döparen och var kanske den apostel som stod Jesus närmast. Kanske predikade han just här?

Genom historien ser vi gång på gång att en plats som människor räknar för helig i en religion gärna förblir helig i nästa. Det är därför det kan finnas en moské i det som en gång var en kyrka, till exempel Hagia Sofia i Istanbul, eller en kyrka i det som en gång var ett tempel för en religion som nu fallit i glömska. Jag läser nämligen att dessa grottor i Eregli i förkristen tid var hemvist för ett av antikens två viktigaste orakel. Det mest kända och kanske viktigaste var det i Delfi, men det andra var alltså här. Är mosaikgolvet snarare från denna tid? Med andra ord, ännu äldre! Jag vet inte, jag letar efter information men hittar inget. Kanske ingen forskning och exakt datering har gjorts.

Jag låter fantasin flöda

Jag låter därför min fantasi flöda. Det är något jag gillar med platser som det här, att utifrån fantasin och det lilla jag vet bygga min egen föreställningsvärld. Att lägga ett mosaikgolv var till exempel inte billigt. De små fyrkantiga stenarna som mosaikerna görs av skulle produceras. Det kostade pengar. Sen behövdes utbildad arbetskraft, expertis, för att skapa ett vackert mosaikbelagt golv med dessa geometriska mönster. Att förföljda kristna skulle kunna göra det i en hemlig kyrka i en grotta tycker jag inte låter särskilt troligt.

Det var grekerna som i vår västliga värld skapade mosaikkonsten som sedan bredde ut sig över romarriket. Romarna förfinade konstarten, och när romarriket år 476 föll och Bysans tog över dess plats, förfinades konstformen ännu mer, vilket också kan ses i Hagia Sofia. Mönstren i denna grotta där däremot relativt enkla och inte särskilt förfinade. De skulle mycket väl kunna vara från både förromersk och förkristen tid. Men som sagt, vad vet jag.

Oavsett, jag tar några bilder av mosaikerna, väggarna, nischerna och absiden. Vatten har i flera tusen år runnit ner för väggarna. Det syns. Sen blir det dags att lämna. Bredvid kyrkgrottan finns två grottor till, Heraklesgrottan samt Ayazma, vilket betyder heligt vatten, grottan användes tydligen som cistern. Dessa ska vi också besöka. Om Heraklesgrottan finns nämligen en del att berätta. Det får dock bli en annan gång.