Jag har sagt hejdå till mitt Uzbekistan-gäng. Landar kl 06:00 i Istanbul och har en heldag här innan nästa äventyr. Pamir Highway!

Det är några år sedan jag besökte Turkiet. Mitt tunnelbanekort funkar fortfarande. Tänk, det fanns även pengar på det! Efter en kaffe blir det Forum Istanbul. Europas största shoppingmall. Jag behöver en ryggsäck. Från och med nu ska det bli slut på bara handbagage. Men icke, Europas största mall har en Samsonite-affär. Thats it. Jag käkar en hamburgare och fortsätter in mot stan.

Taksim. Torget är kanske centrum eller hjärtat av Istanbul. Beror på vem man frågar. Stadens egen Drottninggata börjar här: Istikal. Det renoveras. Matställen, valutaväxling, kläder, resväskor, böcker. Fast ingen ryggsäck. Det renoveras överallt. Jag gillar Istikal. Gatan är lång. Jag vill att den ska vara längre. Här är bekvämt att gå. Ibland vill man bara gå. Vidare. Som att sitta på tåg och inte vilja gå av på ens slutmål. Önskar att tåget bara fortsatte. På samma sätt önskar jag att Istikal kunde fortsätta men även den får sitt slut, nere vid vattnet och Galata-bron som förbinder stadsdelen Beyoglu med hornet, med gamla Istanbul, med Topkapi, med basarerna, de gamla kyrkorna och moskeerna.

Jag korsar bron där männen står i rad och fiskar. Inte mycket till fisk fast det är kanske fiskandet i sig som är viktigast. Inte att få tillräckligt till middagen om kvällen.

På andra sidan finns det historiska Istanbul. Jag vill dock bara gå. Promenera. Bara vara, inte varken lära eller studera. Ha tid för mig själv. Absorbera gatumusikanternas toner, sång och säckpipa, försäljarnas rop.

Jag går på asfalt, betong, granit. Sterilt. Stors ytor men ändå intimt. Det är kanske Istanbuls paradox. Avspärringar, flaggor, turistpolis och stridsvagnar. Om det ännu bara vore för ficktjuvarna men man skjuter inte sparv med kanon. Terrorn är det riktiga hotet. Turisterna är inte lika många som förr.

Det börjar regna. Jag går mot Aksaray. Hittar en marknad för herrkläder. Fina skjortor för en billig peng men jag köper inte. Är inte dagen för det. Inkastarna vill att jag ska äta hos dem. Eller köpa en skinnjacka. Jag är vän och bror. Skjortorna är säkert syntet.

Tillbaka på flygplatsen. Jag köper en väska på hjul. 150 kronor. Pappret är slut på toan. Tur att jag har mitt eget. Incheck. Dushanbe nästa. Jag möter min nya grupp. Från 26 norrmän till 6 svenskar. Varannan mening blir norska. Jag får skärpa mig. Nya äventyr väntar…