Min bästa bild – Curacao

Plasa-Bieu-food-court-curacao
Plasa Bieu, Willemstad, Curacao. Foto: Johnny Friskilä

Plasa Bieu – den gamla marknaden i Willemstad. Det är lunchtid. Varmt och fuktig i den karibiska hetluften och inomhusmarknaden som nu blivit mathall eller food court är inte direkt svalare.

Populär är den oavsett. Lokalbefolkning, turister – inte alla ligger på stranden, trots att det är det man kanske borde. Min t-shirt är genomvåt där bak när jag tar mig dagsryggsäcken.

Kanske är det kryssningsturister som sitter där borta. Voluminösa amerikaner vid ett långbord. En Noaks ark av tallrikar med till hälften uppäten mat. Det man som turist får att äta på Curacao är ofta sådär. Internationella tråkigheter – ännu en tortilla wrap. En stekt köttbit med pommes. Någon fisk, odlat i Vietnam.

Därför är det så skönt att Plasa Bieu är annorlunda. Här finns den lokala köttgrytan Karni Stoba. Och den billigare Kabritu Stoba som är stuvad get. Torsk – bakijou som vi i Skandinavien känner igen som kabeljo eller bacalau. Samma ord, fast i annan tappning. Här finns även andra fiskar. För inte att glömma conch, eller trumpetsnäcka som mitt lexikon så vackert översätter till – jag måste medge att det var ett ord jag inte kunde på svenska.

Om det är varmt för mig, vågar jag inte tänka på vad de är för kvinnorna. De som står bakom grytorna och rör ihop alla dessa sydkaribiska recept. Vid sex, sju olika matstånd står de. Rör runt i sina stora aluminiumskastruller. 20 liter, 30 liter. Öppen eld. Okrasoppa och ovannämnda getgryta till alla.

Jag har läst att där serveras leguaner, eller iguan som de kallas på andra språk. Även deras ägg kan ätas. Delikatess eller fordoms fattigmansmat. Kanske lite både och – exotiskt oavsett. Dock ser jag inga leguaner, varken levande, i grytorna eller på menyn.

Det är mycket ljud. Hela tiden folk i farten. Slafsande, skrikande, slamrande och springande. Jag ser två kvinnor. Den ena tar ris från en gigantisk kastrull och lägger upp i stor portion på ett fat. Hon verkar vara den där glada, som alltid ler, skrattar, alltid skämtar där hon tittar upp över sina glasögon och säger något glatt till sin kollega. Kollegan – den raka motsatsen, den allvarliga kvinnan. Hon som med huvudet smått nedåt, läpparna lika så, svarar sin glada medarbetare med låg röst och ledsna ögon, som om det här inte var något att skämta om, som om ”kan du inte sluta vara så jävla glad”.

Deras samtal, deras jobb, deras ansikten. En ögonblicksbild bland lokalbefolkning och turister. Plasa Bieu vid lunchtid. Min bästa bild från Curacao.

Taggad med: