Min bästa bild – Bonaire

Det vackraste havet. Så blått har jag nästan aldrig sett det. Blänkande, böljande blått och turkos. Så skönt svalkande salt. Solen ger mig den där brännan som jag längtat efter. Greklandsvita lekstugor vid stranden, utsikten mot oändligt hav. Vilken solnedgång här måste vara. Vilka fiskar i vattnet, koraller, skatter, allt vad som döljer sig under ytan.

Bonaire-best-pictureEtt riktigt paradis, om det inte vore för det där som döljer sig, under ytan. Skatten blev till en rostholk. Stugorna, pittoreska som få, byggdes 1850. Innan turisterna var det en annan kategori människor som kom hit. Slavarna. Sex man på hur många kvadrat? Kanske fyra? Att stå upprest – glöm det, och varför skulle man stå? Stugan är till för att sova så gott det gick, vila upp sig inför nästa pass. Det var därför man hade slavar – stå upprest kan man göra när man jobbar.

Jobbet i det här fallet, var saltindustrin. Bonaire var ingen populär ö i gångna tider. Ingen rik ö. Spanjorerna kom hit 1499. Det enda som fanns att ha var indianerna som förslavades och skeppades till annan ö – Hispaniola. Själva Bonaire struntade man i. År 1633 kom holländarna hit, till Aruba, Bonaire och Curacao – nu även känd som abc-öarna. Med holländarna började saker att hända. Pengar skulle tjänas. Curacao hade den största slavmarknaden, och hit, till Bonaire skickades nu afrikanska slavar. Människor var förbrukningsvaror och indianerna var bortskeppade och döda.

Vi hoppar ett par hundra år, till mitten av 1800-talet. Bonaire hade blivit centrum för karibisk saltindustrin, åtminstone för holländarna. Och här bodde dem, i de vitmålade husen i miniatyr. De som tidigt om morgonen fick bege sig iväg till de närliggande människogjorda inlandssjöarna. ”Man made lake” eller ”artificial lake” brukar man säga på engelska. Som om de riktiga orden inte finns. Som om man genom språket suddar ut historien. Fräschar upp den, sminkar till den. ”Slave made lake” borde det heta.

Slavgjorda insjöar som man genom en kanal fyller med havsvatten. Som ”man” fyller… Nej, ”man” fyller inte något som helst, utan tvångsarbetande slavar från Afrika fyller kanalen och stänger den igen när insjön är full. Sen låter man vattnet dunsta bort i solens hetta. Slaveriet förbjöds år 1863 på ön. Sen gick åt helvete med saltindustrin, fast nu finns den där igen. Med lönade arbetare den här gången.

Hyddorna är renoverade, nymålade och med riktigt tak numera. Jag kollar omkring. Solen bränner rejält nu. Solen, vars reflektioner blänker till i krusningarna på havsytan. Den där ytan, som man ser, men som döljer så mycket.

”Det vackraste havet, gungande
Svalkande salt, och besjungande
Blänkande, böljande, blixtrande blått
På kanten av världen står slavarnas slått
Mot horisonten finns inget att se
Om än himlen rodnar när solen går ned
Nu får du vila för nu är det natt
Blodrött och blått blir till mörkaste svart
Från historien uppstånden vårt kunnande.”

Taggad med: