Min bästa bild – Isle of Man

Kvinnorna pratar om vem som dött sedan de sågs senast. – Brodern till grannen gick bort här förra veckan, och ja, hans bästa ålder hade nog passerats för länge sen och vi ska alla den vägen. – Ska det vara till kopp te? – Nej tack, kära du. Stackars. Tänk, förlorade sin bror…

De har tydligen suttit här ett tag. Jag uppfattar att någon transport ska komma och hämta dem. Ålderdomshemmets egen automobuss i staden Peel på västra Isle of Man. Det är här vi är. Ön i havet mellan England och Irland – känd för sin motorcykeltävling och sina svanslösa katter. Peel däremot är egentligen inte känd för någonting, fast öns enda katedral står här samt en gammal slottsruin. Peel kallar sig turistort, i den grad någon ort på Isle of Man har turister.

Plissekjolar i tjockt ylletyg, matta vinröda och blå färger, matchande jackor och paraplyer till vädret där ute. Som om en paraply gör nytta nu när det regnar horisontalt. De säger familjärt hejdå till servitrisen och stänger dörren efter sig.

Jag sitter här en kopp te, precis som damerna nyss satt. Väntar på att maten ska komma på bordet. Krabba står på menyn, fast inte idag. Jag frågar inte om den tagit slut, eller om fisket efter Manx-krabba går dåligt eller om det helt enkelt inte är säsong. Fast då hade det knappast stått på menyn som ju gjorde att jag gick in. Istället blir beställningen en bakad potatis med bönor och cheddar. Hungriga, frusna och våta jag tycker att det låter gott, i brist på kokade krabbklor.

Toaletten. In en bakdörr. Förbi ett skafferi fylld med konserver. Heinz tomatbönor. En kran för kallt vatten, en för varmt. Heltäckningsmatta, fast spola gör man åtminstone som vanligt. Den bastanta servitrisens son hälsar tydligen på mamma på jobbet. Skäggig, med magen över byxkanten och den stickade tröjan väl ovanför. Det känns lite som Eastenders och ett argument för den som aldrig köper sina kläder second hand.

Matdags. Varsågod. Tidsresan tillbaka till ett brittisk arbetar-70-tal fulländas med den bakade potatisen. Öppen som ett fiskgap, fylld med heinz och riven cheddar. Jag har druckit mitt te. Mina kritiska hjärnceller börjar komma ut från det ide som de i Isle of Man-blåsten tydligen gömt sig i, för visst, det var ju det här som stod på menyn och jag beställde helt själv. Jag tar en bild.

Maten smakar som den smakar. På något sätt ett säkert kort ändå. Bönor i tomatsås är svårt att göra fel, särskild om man inte kryddar dem. Peelköket visar upp sig från en klassisk sida – husman, och det är nästan att jag efter pengar i plånboken från den tid det gick 240 pence på pundet och 20 shilling däremellan. Och faktiskt har Isle of Man egna pengar, mynt, ettpundssedlar, fast även här används decimalstandard.

Jag äter upp. Hör att det diskas i köket. Glas putsas i baren. Det är dags att betala nu. Och gå. Det regnar inte horisontalt längre. Jag kommer minnas den här lunchen. Kvinnorna borde vara tillbaka nu.

Taggad med: