De märkligaste busshållplatserna du någonsin har sett

Att ta lokalbuss kan i många länder vara ett äventyr. Hur köper du biljett, hur säger du till chauffören att här ska du av, om du nu faktiskt vet var du ska av! Att däremot själva busshållplatsen blir ett äventyr, det händer kanske inte lika ofta. Det vill säga, om du inte befinner dig vid östra Svarta havets kust. För där, längs vägarna i norra Abchazien, kan bussen stanna vid några riktiga äventyrsstopp!

Hanen kallas den, busstoppet utanför staden Pitsunda i Abchazien. Betong och kakel, och inuti små stolar. Inte ska man väl behöva stå när man väntar på bussen! Och utanför, ja där sitter en man och erbjuder utflykter, rum och lägenheter. Allt på ryska förstås, för även idag är Pitsunda en semesterort. För ryssar. Så många som väntar på bussen ser jag dock inte. Men oavsett finns här en berättelse…

Det var nämligen på 1960-talet att en ung konstnär vid namn Zurab Tsereteli skulle göra sitt examensarbete. Abchazien var då en del av den georgiska sovjetrepubliken, och unga Zurab skulle utsmycka orten som var en av Sovjetunionens största semesterorter.

Konstnären, som åren innan rest i Europa och haft kontakt med både Pablo Picasso och Marc Chagall, gjorde ett antal skulpturer som samtidigt hade en praktisk funktion. Offentlig konst och busshållplats på en och samma gång!

Fisken kallas den här hållplatsen. Och visst ser det lite ut som en fisk där man kan stå och vänta på bussen mitt i det stora gapet.

Hållplatserna fungerar som hållplatser även idag. Själv hyrde jag dock en bil med chaufför. Det skulle gå snabbare än att hoppa av och på varje buss som kom förbi. Och heller inte veta om skulle av förrän jag faktiskt sett hållplatsen. Då hade jag ju redan hunnit åka förbi. Det fick bli taxi.

Det var för övrigt taxichauffören som sade att hållplatserna var Tseretelis examensarbete. Om jag stämmer vet jag inte. Den här sortens exakt information är rätt så svår att få tag på idag. För vem bryr sig egentligen om sovjetisk konst i det offentliga rum från slutet av 1960-talet?

Det är som sagt inte många som bryr sig. Allra minst lokalbefolkningen. Deras över 50 år gamla busshållplatser är nog något av det sista de tänker på. I alla fall blev min chaufför rätt så förvånad när jag uttryckte mina önskemål.

Abchazien dessutom. Officiellt och enligt internationellt erkännande tillhör det Georgien. Detta eftersom de av Stalin bestämda gränserna inom Sovjetunionen blev internationella gränser när unionen bröt ihop år 1991. Abchazierna däremot var inte jätteförtjusta i att vara en del av ett självständigt Georgien. De ville också vara självständiga, och till det fick de ryssarnas själv. Att det för övrigt också skulle passa ryssarna alldeles utmärkt är en annan sak. Men abchazierna, i sin de facto självständiga men beroende av Ryssland republik, har helt klar annat att tänka på än busshållplatser.

Jag har dock lyxen att tycka det är synd när jag ser hur mosaiken ramlar ner och konsten sakta vittrar bort, som när jag står vid den utomjordiska tallriken, ufot. Det är en annan av Tseretelis verk.

I Abchazien finns totalt nio busshållplatser som detta. Funktionella konstverk, skapade av Zurab Tsereteli år 1967. Under mitt besök i Abchazien, några augustidagar 2018 hann jag se fem av dem. Med andra ord, jag har fyra kvar, det börjar bli dags att åka tillbaka!

Abchazien har dessutom mycket vackra stränder!

Taggad med: