Reseberättelse från Peshawar

De stora mässingsamovarerna ångar. Innehavaren av det gamla tehuset gör i ordning en grönfärgad plåtkanna och små skålar som vi ska dricka ur. Vi har precis ankommit Peshawar, min vän Awais och jag. Innan jag smakar på det gröna teet smakar jag på namnet. Peshawar. Jag kan inte tyda det. Annars gillar jag att veta vart ord kommer ifrån. Etymologi, men Peshawar låter bara fjärran. Det är först efteråt jag läser mig till betydelsen. Männens stad på gammal sanskrit. Det ligger något i det…

Vi möter vår kontakt här. Kausar heter han. Lokalguide och fixare. Vänners vän. Vi ses ute på en av gatorna i gamla stan, och jag är glad för att vi båda har mobiler med internet. 2500-åriga Peshawar är en gatulabyrint av dimensioner. Med skyltar på alfabet jag inte förstår. Arabiska, fast urdu och pashto som är språken här skrivs också med det. Kafeet ligger en smal trappa upp och jag hade inte hittat utan hjälp.

Tea_house_Chaikhana_Peshawar-9918
Kausar häller i te till min vän Awais och mig

Så sitter vi här. Småpratar om vem vi är, utan att bli allt för existentialistiska. Alltså snarare, vad vi gör. Hur jag har hamnat här. I samma stad som Alexander den Store, erövraren, och den upptäcktsresande Marco Polo. Genom Peshawar åkte Babur som sen skulle bli den första mogulkungen. Här fanns ett handelscentrum. Karavanvägen från Kabul till Lahore och vidare ner mot indiska subkontinenten.

Hur har jag då hamnat här? Det enkla svaret är med buss från Lahore. På min tredje resa i Pakistan. För att sen, imorgon, åka ett par timmar tillbaka på samma väg som vi kom, och sen fortsätta norrut, längs Karakorum Highway. Jag är alltså turist. Det mer komplicerade svaret är min sökan efter det jag aldrig sett. Efter berättelserna jag aldrig hört. Det främmande, som kanske därför också blir det lockande.

Efter teet kommer vi överens om att ses nästa dag. Vi skiljs åt och tillsammans med Awais väntar kött och bröd på en av stadens många serveringar, restaurangen Namak Mandi. Karahi kallas det. Stekta bitar av kött, som fått ligga länge i het olja tillsammans med chili och tomat. Vi sitter på stora bäddar i innergården med ett bord emellan oss. Vi har inga ryggstöd och kan både sitta och ligga, allt efter vad vi känner för. Längs väggarna står flera av dessa sittanrättningar. Namak Mandi är populärt bland männen. Det ligger en söt marihuanadoft i luften som blandar sig med stekos och röken från grillen.

Namak_Mandi_Traditional_Restaurant_Peshawar-9662
Mannen i vitt är innehavare av restaurang Namak Mandi

Jag drar till mig uppmärksamhet. Det är jag van vid i Pakistan. Inte på det obehagliga sättet, utan snarare nyfikenhet, vänskaplighet. Oftast… – Du måste smaka på det här, säger en man som kommer till vårt bord med en brödbit mellan fingrarna. Det är det bästa brödet i Peshawar. Husets egna. 

Det är nu det blir lite svårt. Vem är denna mannen? Å ena sidan jobbar han tydligen här. Å andra sidan är han inte som alla andra. Han lämnar bordet, men kommer snabbt tillbaka med ännu en sorts bröd som han ger mig. Han tittar intensivt på mig för att liksom försäkra sig om att jag äter, men jag säger att jag inte vill ha mera bröd. Han vill dock ha något. En ring som sitter på min finger. Den får han inte. Han tar det som en förolämpning. En annan mansgestalt kommer til. Säger till mannen med brödet att han inte kommer få någon ring. Fösar bort honom, ursäktar sig. – Han är bara sådan, mannen med brödet. Han menar inget illa och jag fortsätter äta mitt kött. Jag brukar förresten inte bära ringar. 

Namak_Mandi_Traditional_Restaurant_Peshawar-9943
Fårkött stekt med grön chili och tomat. Kahari kallas rätten.

På natten klockan tre blir jag sjuk. Det är magen. På morgonen är det knappast bättre. Awais springer ut och köper vatten. Allt bara rinner igenom mig.

Vi ska egentligen checka ut, men får behålla rummet några timmar till. Tills Awais får besökt ett apotek med piller som kan göra slut på mitt elände. Jag vill inte ha någon läkare. Då kanske de tar mig till ett sjukhus, och jag vill absolut inte på sjukhus. De kommer lägga in mig, gissar jag. Ge mig dropp och förtur i alla köer. Jag är ju utlänning trots allt, och det här är den pashtunska gästfrihetens land. Jag diagnostiserar mig själv. Akut matförgiftning. Det var nog brödet. Eller snarare, fingrarna som tagit på det.

Pillren funkar. Jag vågar bege mig ut. Vi ska trots allt möta Kausar igen. Han ska ta oss runt i labyrinten. Gamla stan med sina basarer och havelis, det är så de kallas, de gamla köpmanshusen som finns lite här och var i dagens Indien och Pakistan. Klockan har blivit väl efter lunch, men jag är knappast hungrig.

Jag tappar riktningen. Så händer ibland när man är ny i en tusenårig stad och följer efter en lokalguide som känner till varje gränd och prång. Vi har inte så mycket tid. Jag har trots allt varit sjuk. Nu gäller det att jag får se något, och vi snabbar på. Egentligen gillar jag inte att snabba på. Att skynda sig från A till B är inte att resa för mig. Men nu gör vi det ändå. Skyndar oss sakta.

Masjid_Mahabat_Khan_Peshawar-9989
Inne på Masjid Mahabat Khan

Ett stopp är Masjid Mahabat Khan. Moskén från 1600-talet är den enda moské i Peshawar som finns kvar från mogultiden. De andra förstörde sikharna på början av 1800-talet. Mahabat Khan ligger mitt i gamla stan. Inför portarna ser jag geometrin, de blommiga mönstren, böckerna, lamporna, fläktarna, slitaget och jag känner lugnet. Vi är nästan ensamma här. Det är trots allt inte bönetid nu. Kausar förklarar och pekar på sådant som går in ena örat och ut det andra. Formen är inte på topp.

Sen promenerar vi längs gatorna. Skynda sakta igen. Tittar på husfasaderna. Olika epoker, olika ägare, olika skick. Stannar och talar med folk. Killen som säljer lokalproducerade sandaler. Kvinnorna i burka som väntar på allmosor som jag i och för sig inte talar med utan bara betraktar. Burkan kan vara ett fängelse. Eller en frihet, om man som fattig inte vill visa sitt ansikte. 

Peshawar-0022
Ost som kylas ner av isblock och kvinna i burka som väntar på almossor tillsammans med ett dussintal andra kvinnor. Som mann undviker jag ibland att ta bilder av kvinnor i gatubilden. Det känns bättre att inte riskera ställa till en scen.

Jag möter en journalist och kameramann. Som om de bara stod där och väntade på mig. Det blir förstås en liten intervju som ska hamna på lokal-tv. – Vad tycker du om Peshawar? Kan du säga något vackert om vår stad? Typ så.

Peshawar-0033
Så blir jag intervjuad på gatan. Vad tycker jag om Peshawar?

Gor Khatri betyder krigarens grav. Här fanns på 1600-talet en karavansarai, alltså hotell för handelsresande. Innan dess fanns här en citadell, och arkeologiska utgrävningar har visat fynd från både grekisk och buddhistisk tid. Nu tänker vi ett par århundraden både före och efter vår tideräkning. Från utanför ett stängsel tittar jag på gammalt murbruk på insidan. Utgrävningarna.

Gor_Khatri_Peshawar-0052
Inte så mycket jag fick se av de arkeologiska utgrävningarna Gor Khatri

I kryddbasaren får jag veta att torkade frökapslar från opiumvallmon kan kokas och bli till hostmedicin. De tas hit från Afghanistan. Om tas betyder smugglas eller importeras vet jag inte, men de finns här till salu. Bland te och torkade örter, till mat och medicin. Jag vågar inte köpa.

Peshawar-9965
Frökapslar från opiumsvallmo till salu på kryddmarknaden

Färsk frukt, kött och ost. Ringar med olika stenar som till exempel turkos och lapis lazuli, den ultramarin-blåa stenen som även den kommer från Afghanistan. Mattor och tyger. Det går uppför och nedför till fots genom de trånga smugen. Det är eftermiddag i december och det blir tidigt mörkt.

Vi har vid det här läget sagt hejdå till Kausar. På ett par timmar har han visat oss sin hemstad. Delar av sin hemstad. Det lilla vi hann. Min vän Awais är hungrig. Det blir chapli kebab, en annan av Peshawars många specialiteter. Friterade köttfärsbiffar med en rejäl klick benmärg i mitten. Saftiga, feta och välkryddade. Själv kan jag inte riktigt äta något. Ännu…

Jag köper med mig mer medicin. Vår tid i Peshawar är slut, och en två timmars bussfärd tillbaka i samma riktning som vi kom ifrån väntar. Fast inte till Lahore, utan Islamabad. Därifrån sen vidare norrut. Längs Karakorum Highway. Då gäller det få stopp på systemet först.

Det var mycket jag inte hann. Fortet Bala Hisar. En gammal haveli från insidan. Arkeologiska museet. Basarerna såg jag helt ytligt. Några vackra skrin av lapis lazuli blev det dock inte. Ej heller ett par traditionella lädersandaler. Inte ens en chapli kebab. Därför Peshawar, jag kommer tillbaka. Och jag hoppas att de stora samovarerna fortfarande ångar.

Peshawar-9626
Inne på samovarverkstan

Det var i december 2018 att jag spenderade drygt ett dygn i Peshawar, huvudstaden i den pakistanska provinsen Khyber Pakhtunkhwa. Besöket var en del av min tredje privata resa till Pakistan. Jag betalade alltså själv alla mina kostnader i Peshawar och det här inlägget är inte sponsrat på något sätt.

Taggad med: