Den armeniska kyrkan i Dhaka

På Michaels gravsten står två slitna stolar i brunt trä, med sitsar på olika sätt flätade av halmstrån. Michael, eller Arratoon Michael Esquire som var hans fulla namn, dog i en ålder av 29 år. Varför, eller av vad, har alla glömt. Det är nämligen 200 år sedan Michael levde i det som idag är huvudstaden i landet Bangladesh.

Jag har gått runt i ett myller av ljud och människor, djur och cykeltaxin på tre hjul. Med kameran om halsen och mobilen i handen. Jag gillar att veta var jag är på en karta. Och kartorna finns ju numera i mobilen. Med gps. Gamla stan här i Dhaka är tät och kompakt, fuktig, varm och tidvis kvävande, och jag har gjort röda markeringar i den kart-app som jag använder (Maps.me).

Från markering till markering har jag gått. Det blir någon form av sightseeing bland alla dofter. Svett, mat och kryddor. Och alla ljud. Cyklarnas ringklockor och försäljare som erbjuder vad det nu måste vara.

Armenian_Church_Dhaka_Bangladesh-1659

Därför är det rätt skönt att komma hit. Till denna armeniska kyrkan som stått här sedan 1781. Där jag kan ta en liten paus från det virrvarr och kaos en bengalisk storstad faktiskt är. Det är här, inne i kyrkan, jag möter Michaels gravsten.

För att göra en lång berättelse kort: På 1600-talet tillhörde Dhaka det vi kallar Mogulriket. Det var ett imperium, och geografiskt täckte riket ungefär det som idag är länderna Indien, Pakistan och Bangladesh. Kulturellt var det en blanding av persiskt och indiskt, muslimskt och hinduiskt. I Iran bodde på denna tid stora grupper armenier. De var kristna, och de var handelsmän. Många begav sig till olika delar av världen, för att få ett bättre liv. Dhaka var då som nu, ett centrum för textilindustri och handel. Och därför, med möjligheter för att tjäna pengar.

Armenian_Church_Dhaka_Bangladesh-1690

Vid kyrkans port finns en vakt, och jag frågar om det är öppet. Visst. Jag ser gravstenarna ligga där i solen. En annan man dyker upp. Vinkar mig till sig, denna kom hit-rörelse som är en del av vårt allas universella språk. Han kan tydligen inte mycket engelska, eller så är han bara inte intresserad prat och frågor, vilket i så fall skulle vara ett rätt sällsynt fall.

Han viftar mig in i kyrkan innan han själv försvinner bort. Antagligen till den anliggande sidobyggnaden. Nu går jag här, ensam, i den tystnad som blir så påtaglig när man befinner sig bakom höga murar, på en helig plats, i ett annars så högljutt land. Det här här jag ser Michaels sten. Som en del av golvet inne i själva kyrkan. Där slitna stolar står utplacerade.

Jag tar några bilder. Går från kyrkorummet till sakristian. En matta med porträtt av Jesus. Några gamla men enkla tavlor, även dem med Kristi portätt, och slutligen ett foto av en präst som en gång i tiden predikat här.

Armenian_Church_Dhaka_Bangladesh-1677

Efter att ha sett kyrkobyggnaden går jag tillbaka ut till innegården. Jag läser inskriptionerna på gravstenarna. De på engelska kan jag med enkelt tyda. De på armeniska är det värre med. Jag har varit i Armenien. Känner igen bokstäverna, stilen. Att se dessa gravstenar här, i Bangladesh, känns lite smått absurd. Eller bara oväntat.

Jag fortsätter med att läsa namn och årtal. Hitta vinklar för mitt fotograferande, men det är svårt såhär mitt på dagen när solen skiner. En viss Avietter Gregory blev 108 gammal. Han dog 1862. Han föddes i Persia. Man kan fortsätta så. Med namn, och årtal. Män och kvinnor.

Innan jag går skriver jag mitt namn i gästboken. Lägger en liten donation i den gamla trälådan menat för sådant. Jag går tillbaka, ut genom porten. Ger en liten slant till vakten. Myllret, cykeltaxiernas ringklockor, försäljarna. De får mig snabbt sluta tänka på Michael…

 

Jag besökte Bangladesh 8 dagar, i februari 2020. Det var en privat resa. Alla foton är mina egna. Mer om den armenisk-katolska kyrkan finns att läsa på Wikipedia, hemsidan till reseföretaget Nijhoom Tours (som inte har något med min Bangladesh-vistelse att göra), Atlas Obscura, samt på kyrkans egen hemsida.

Taggad med: