Stjärnmoskén

Star Mosque på engelska, eller Tara Masjid som de säger här i Dhaka. Stjärnmoskén…

När jag äntligen kommer in är det lite av en annan värld som öppnar sig. En resa genom tid och rum. Associationer till jag vet inte var jag ska börja. Så därför börjar jag bara…

Star_Mosque_Tara_Masjid_Dhaka_Bangladesh-1711

Det var under min rundvandring i Dhaka. Jag hade precis besökt den armeniska kyrkan, och åter igen befinner jag mig ute längs gator fyllda försäljare och cykeltaxin. Med kartan i mobilen går jag mot Tara Masjid. Jag har nämligen läst om den. Stjärnmoskén. Den ska vara en de vackraste byggnader här i den bangladeshiska huvudstaden.

När jag kommer dit är grindarna stängda. Utanför står och sitter mängder av människor, som om de väntar på något. På att moskén ska öppna? Nej, det verkar inte så. Det är stort sett kvinnor här, men en man kommer fram till mig. Bredvid moskén finns en skola. De hoppfulla har tenta idag. De som väntar är mammorna. Samt några enstaka pappor och andra släktingar.

Mannen pratar bra engelska. En vakt kommer. Ord på bengali, eller bangla som den muntliga gatubengaliskan gärna kallas utväxlas, och tydligen ska jag snart få komma in. Efter några minuter tar vakten fram nyckeln till hänglåset som skiljer moskéns värld från resten av stan. Jag tar av mig skor och strumpor. Går barfota över den svepta platsen.

Star_Mosque_Tara_Masjid_Dhaka_Bangladesh-1713

Stjärnmoskén byggdes på slutet av 1700-talet. Eller början av 18. De skriftliga källorna säger olika, fast ja, det spelar egentligen mindre roll. Det var det som hände kring mitten av 1900-talet som skulle göra moskén till en attraktion. När den rika företagaren Ali Jan Bepari finansierade det kakel som idag pryder byggnaden.

Chini Tikri kallas det, när krossad, till exempel, kakel används som mosaik. Nästan som små pusselbitar. Där kanterna klipps av så att pusslet passar ihop på det sätt pusslaren vill, och inte som det egentligen var tänkt. Det påminner som den mosaik av krossade speglar som jag sett både i Iran och Centralasien, Här är det dock kakel, keramik, porslin som i stjärnmoskén blivit till stiliserade blommor och ornamentala mönster. Och förstås, stjärnor.

Star_Mosque_Tara_Masjid_Dhaka_Bangladesh-1714

Sen är det kaklet. Detta storblommiga som jag sett i Burma, i Malaysia och flera andra platser. Som för tankarna till kanske 1920- och -30-talet. Till art decon och kolonialismen. Tänk vad det har kostat. Vilket hantverk… Bland alla stora kakelblommor ser jag plötsligt Mount Fuji. Hur har det kommit hit? Denna moskén verkar vara en blanding av det mesta. Där man tar vad man har, hittar och får tag på. Är det helheten eller detaljerna var för sig som ska avnjutas?

Star_Mosque_Tara_Masjid_Dhaka_Bangladesh-1724

Det är mannen som jag mötte ute på gatan som följer med mig in. Förklarar lite och översätter lite av det typ vaktmästaren säger, även om jag kanske inte blir så mycket vettigare. En tredje kille med svart skägg och röd kaftan rör sig i rummet. Tittar på mig från håll. Väntar till att jag kommer närmare.

Jag får veta att han är ansvarig för renhållet här. Muhammed. Jag frågar om jag får ta hans bild. Vi har inte samma språk, han pratar ingen engelska men förstår mig. Blir uppenbart glad.

Star_Mosque_Tara_Masjid_Dhaka_Bangladesh-1735

Vi småpratar lite. Vilket land jag kommer ifrån. Nej, låter inte bekant.

Kan jag på något sätt skicka bilder? Nej, det verkar inte finnas någon mail eller telefon.

Efter att ha utforskat moskén beger jag mig ut igen. Tittar på den stjärnmönstrade fasaden som gett byggnaden sitt namn. Den stjärnformade fontänen utan vatten. Staketet med stjärnor i, där hänglåset åter en gång låsas upp, för mig. Jag tar mina strumpor och skor. Ger några sedlar till Muhammed. Stjärnmoskén eller Tara Masjid. Om jag någonsin återvänder till Dhaka, så kommer jag igen. Med några utskrivna bilder att ge bort…

Star_Mosque_Tara_Masjid_Dhaka_Bangladesh-1739

Taggad med: