10 bilder från Burma/Myanmar

Efter en heldag i båt på Inlesjön är det dags att avsluta vår utflykt. Men innan min kompis Toby och jag är helt tillbaka i Nyaungshwe, den lilla orten där vi har vår bas, ser jag plötsligt en flock vattenbufflar. Vår båtförare som vi hyrt för dagen är duktig nog. Kanske inte alltid lika uppmärksam, eller så vill han bara hem så snabbt som möjligt. Han ser i alla fall inte bufflarna som precis är i färd med att bege sig ner i floden. Även de förmodligen på väg hem efter bete på andra sidan. Gräset är som känt grönare där. När han äntligen förstår mina vink, grimaser, gestikuleringar och pekningar har vi redan åkt förbi. Men sen vänder han. Vi åker tillbaka. Bufflarna är nu över på andra sidan och jag fotar dem i motljus istället för eftermiddagens behagliga medljus. Det blev väl hyfsat bra ändå?

Burma_Myanmar_10_photo_stories-0103

Mineraler, halv- och helädelstenar. Rubiner, spinell, kanske smaragder, slipade som oslipade. Jag går runt i Yangon. Marknaden heter Bogyoke Aung San, och här bjuds i ut. Stenarna från Mogok, lite längre norrut i landet, men dit jag aldrig åkte. Jag gillar färggranna stenar. Tycker om att lägga dem ovanpå jorden i mina blomkrukor. Inte att jag använder smaragder som lecakulor direkt. Men en stor vit kvarts med en liten röd rubin i. Det vore väl inte så dumt? Däremot är det svårt. Svårt att välja. Svårt att veta priset, när man faktiskt inte kan något om dessa stenar. Hur mycket kostar en sådär grön en? 1 krona? 10 kronor? 100? eller 1000? Nej, inte 1000, men ni fattar.

Burma_Myanmar_10_photo_stories-9558

Tesallad. Just det. I det här fallet, varm ris som kokats tillsammans med fermenterade blad från tebusken. Tillsammans med lite andra grönsaker och ett stekt egg. Jag hade aldrig tänkt på att teblad kunde vara mat. Alltså, att man äter dem istället för att dricka. När jag därför såg tesallad, eller Tea Leaf Sallad som var orden som stod på menyn, var det bara att beställa. Rimlig mat, en svensk tia för en portion. Det kanske mest förvånande var att jag tyckte det var gott. Inte udda, inte konstigt, rätt så distinkt, det påminner om te för att det är te. Och jag åt det flera gånger under mina 12 dagar i landet.

Burma_Myanmar_10_photo_stories-9703

Röda plaststolar i solnedgång. Ja ni ser. I Bagan bodde vi två nätter på ett hostel. Därifrån ordnade de olika aktiviteter, och vem har inte sett de instagramvackra bilderna med alla tempel, stupor och pagoder som lyser upp i antigen morgon- eller eftermiddagssolen. Att hostellet därför arrangerade en eftermiddagsutflykt till hemlig plats för att titta på det vackra Bagan i solnedgång var därför inte så konstigt. Vi hyrde moppar för en billig peng precis över gatan, och när klockan var dags begav vi oss i väg. Ett gäng på tio personer som pent och prydligt följer efter den tjej från hostellet som skulle visa väg. Jodå, vi hann till solnedgången. Där var inte så många andra turister. Men gissa vilken besvikelse när hon tagit oss till en plats där vi får se solen gå ner över floden och inte över de tusentals stupor som ju är det Bagan är känt för. Där var vi. Vid foten av en stupa, våra moppar och några plaststolar och ett par souvenirförsäljare. För att titta på solen som gick ner över en flod.

Burma_Myanmar_10_photo_stories-9286

Plumeria. Frangipani. Kärt barn har många namn, så även för detta träd som ju har sina specifika stora blommor i vitt, rött, rosa, gult eller kanske någon annan nyans. Man lär sig dock alltid något nytt, och gissa om jag blev förvånad när jag i Burma upptäckte att dissa blommor kan ätas. På en lokalmarknad i en mycket liten by i de centrala delarna av landet stod nämligen en kvinna med en panna över öppen eld. I pannan fanns olja som hon friterade i, och det hon friterade, ja det var just blommorna från detta träd. Fram med pengarna, för här ska det smakas. Och det smakade…, ja…, lite olja, lite substans, men ja, inte så mycket smak direkt. Kanske lite salt nästa gång?

Burma_Myanmar_10_photo_stories-0109

Det gäller att hitta plats för sina varor. Och finns det mer varor än det finns plats, ja då gäller det att vara innovativ. Downtown Yangon är ett sådant ställe. Ett rutnät av gator. Ett myller av människor. Mängder av varor. Fisk och grönsaker, örter och saker som inte har någon aning om vad är. När stånden och trottoarerna är fulla, då däremot är det själva gatan som gäller. Fast det gäller också att lägga ut sin lime och sin sötpotatis i precis en sådan brädd att det inte blir ett större hinder för trafiken. Vilken tur då att det är enkelriktat och att bilarna på grund av alla människor faktiskt måste köra sakta oavsett!

Burma_Myanmar_10_photo_stories-8633

De som känner mig vet att jag gillar lite udda affärer. Små krypin som specialiserar sig på en enda sak, oavsett om det är affärer med båtmodeller eller handblåsta glas eller som här, den affär i Burmas gamla huvudstad Yangon som enbart specialiserar sig i bananer. Längst ner på 17th Street finns den. På höger sida om man uppifrån och går i riktning floden. Utomhus och innomhus. Jag vet inte hur många sorter. Och jag måste medge att det inte enbart är när det gäller ädelstenar att jag har att lära mig. Även mina banankunskaper är marginella. Här i Sverige spelar det kanske ingen större roll. Men jag hade gärna haft ett samtal med dessa kvinnor!

Burma_Myanmar_10_photo_stories-8816

Noviserna i rosa. Jag fotograferar dem vid Shwedagon, det heligaste av alla heliga tempel i Burma, och det ligger mitt i Yangon. Det är de unga tjejerna som bär rosa, ja i och för sig inte bara unga. Att kalla dem för nunnor är inte helt korrekt. Det är inte så att dessa barn kommer bo i kloster för resten av sitt liv, men de, thilashin som beteckninger för dessa är, är buddhister. De ska aldrig döda ett liv eller ljuga. De får allmosor och går runt med sina metallskålar till affärerna och privata hem. Där får de ris eller småpengar, och många småpengar kan bli mycket till slut. De sitter och sjunger, ber, och både utländska turister och lokala besökare fotograferar och filmar. Fast ändå på ett respektfullt sätt. Ingen blixt. Inte för närgånget. En balans mellan det gyllene templet som heligt och som turistattraktion.

Burma_Myanmar_10_photo_stories-8875

Igen Shwedagon. Det är på kvällen, någon timme efter att solen har gått ner, att vi verkligen förstår varför Shwedagon kallas just det gyllene templet. Man började bygga här för 2500 år sedan. I buddhismens gryning så att säga. Det som ser ut som guld är guld. Det som ser ut som diamanter är diamanter. Tur då att de är små och sitter långt upp. Den stora stupen är 99 meter hög. Står dessutom på en kulle och kan ses från stora delar av stan. Som utlänning kostar det en del att gå in. Men det är värt det. På eftermiddagen. När man får alla ljusets kontraster. Man stannar några timmar tills det är mörkt, och jag möter faktiskt en norsk resenär som varit med mig tidigare på två av mina resor som reseledare. Världen är ibland mycket liten. Shwedagon mycket stor…

Burma_Myanmar_10_photo_stories-0033

Cirkellinjen i Yangon. Ett par kronor för biljett. Ett måste för den som gillar åka tåg. För den som vill komma i kontakt med, ska jag säga, det riktiga Yangon, fast det låter som en kliché? Det riktiga Yangon är i så fall varmt, kanske lite kvavt, men sitter man vid fönstret så fläktar det i alla fall lite. Det riktiga Yangon har sin andel turister från olika delar av världen som kommer där med sina kameror, precis som jag. Det riktiga Yangon har sina gatuförsäljare med chips och bananer, varmrätter i tunna plastpåsar, pennor och solglasögon. Här går de med sina varor på huvudet från vagn till vagn. Ropar ut. Fram och tillbaka. Folk går av och på, och det är stort sett turisterna som åker hela rundan. Från Centralstationen västerut. I cirkel. Och efter några timmar tillbaka.

Taggad med: