Trots att det är december trängs människorna på Kegelgasse 37-39. Denna adress är nämligen inte vilken som helst adress. Det är här vi finner Hundertwasserhaus och Hundertwasser Village. Den österrikiska arkitekten, eller ja, snarare bildkonstnären och formgivaren Friedensreich Hundertwasser har blivit känd över hela världen, tack vare sina hus på Kegelgasse. Här ska inga linjer var raka. Vi leker med färg och form, och även invånarna i lägenheterna här är med att dekorera kring sina egna fönster. Fast blir det inte lite stökigt att bo här med alla besökare, mig själv inkluderat, som står nere på gatan med sina kameror och mobiltelefoner? Jag tror inte jag skulle vilja bo här…

Ute är det kallt, men inne i Palmenhaus Schönbrunn är det varmt. Det daggar både på fönster och kameraobjektiv, och jag blir smått rädd för min nerkylda kamera som nu plötsligt kommit in i värmen. Inte hälsosamt alls. Palmenhaus, eller palmhuset på svenska, har stått här sedan 1882. Tropiska växter som denna plumeria, även kallad frangipani, trivs tydligen tillsammans med både blommande kamelia, orkidéer, bladkaktus, julrosor och förstås alla palmer. Nu gillar jag växter. Jag föredrar att gå här inne jämfört med att titta i alla dekorerade rum inne på själva Schönbrunn, slottet som var den kejserliga Habsburgfamiljens sommarresidens den gång Österrike var ett stort imperium, alltså före 1918, och inte den lilla republik som landet är idag. Nej, jag föredrar verkligen den gröna växterna.

En balkong i Baden. Att Baden har fått sitt namn på grund av de varma källor, och därför att bad som fanns och fortfarande finns här, är kanske inte så konstigt. Kurort kallar man det, även på svenska, och jag kan föreställa mig att det är mycket liv här på sommaren. Jag skulle faktiskt vilja åka tillbaka då, på sommaren. Även romarna för nästan 2000 år sedan badade här. Nu när jag besöker Baden, på en dagsutflykt som reseledare under tidig vinter, verkar staden lite sömnig. Men tittar man upp på de många husfasader från århundraden tillbaka ser att visst finns här liv. Eller i alla fall har funnits.

Heiligenkreuz betyder som ni kanske förstår det heliga korset. Och vad är det? Jo, Heiligenkreuz är en liten ort, tillika med kloster inte så jättelångt från Österrikes huvudstad Wien. Ett cistercienerkloster från 1100-talet, det vill säga ett kloster som drivs av katolska benediktinmunkar, men vad innebär nu det? Inom religioner och kyrkor finns förstås grupperingar, ordnar, sekter, trosinriktningar, kall-det-vad-du-vill. Dessa munkar protesterade ursprungligen mot kyrkans vällevnad. Det som prioriterades var fysiskt arbete, studier, kunskap och sång. Munkarna här är kända för din gregorianska sång, men den här bilden är från den lugna innegården på klosterområdet. Kanske är den lugn för att det är ett kloster? Eller för att det är lågsäsong?

Jag hade velat äta här, på Trzesniewski, som finns på flera adresser i Wien och som är känd för sina sandwich. Det var 1902 att det hela började, med en polack vid namn Franciszek Trzesniewski. Ett lika enkelt som genialt koncept. Små mackor med olika bread spread eller brotaufstrich som det heter som på tyska. Finns det något bra svenskt ord? Dessa tillsammans med en pfiff, alltså en mycket liten öl, och jag säger ja tack, gärna. Dock var jag i Wien som reseledare, utan mycket fritid. Det får bli Trzesniewski en annan gång.

Jag har skrivit ett separat inlägg om julmarknader i Wien. Kanske lever jag i en liten bubbla. Men är inte 2000 kronor för ett kilo ost lite väl dyrt. Måhända att osten innehåller tryffel, och tryffel är ju som vi alla et dyrt. Men ändå. Så dyrt är det väl inte? Det beror förstås på vilken tryffel det är, men jag är tveksam ändå. Särskilt när valnötsosten bredvid kostar inte mindre än 1000 kronor kilot. Nej, julmarknader i all ära, men det finns väl gränser?

Tillbaka i Baden. Här har jag lite fritid till att gå runt, både i parken, på julmarknaden och i shoppinggatorna. Däremot hittar jag egentligen inte något jag vill ha eller behöver. Resväskan kommer ju bli lagom full ändå (för shopping i Wien, kolla här). Istället går jag lite bort från centrum. Över floden Schwechat som för övrigt gett namn till Wiens flygplats. Ibland känner jag lukten. Något som ligger och ruttnar? Sen känner jag igen den. Just det, Baden är ju en kurort. Det här nära här att källorna ligger. Baden i Baden så att säga. Och från dem doftar det ibland svagt av svavel i gatorna. Över floden går ett antal broar. Jag korsar en, går tillbaka över en annan. Jag hade som sagt gärna stannat längre än bara några timmar i Baden. Gärna så att jag hunnit med ett bad.

Wiener Sezession. Det var namnet på den grupp av konstnärer som i Wien var mycket verksamma i åren kring förra sekelskiftet. Den kanske mest kända av dessa konstnärer het Gustav Klimt, och byggnaden med en stora guldkulan kallas också Wiener Sezession. Det var deras utställningslokal. Går vi tillbaka 120 år i tid, var Wien huvudstad i ett kejsarimperium. Det var här det hände. Där konsten och arkitekturen utvecklades. Där man rivit ner gamla försvarsmurar kring gamla stan för att göra plats till det nya, präktiga, pampiga med dagens ögon sett. I denna anda byggdes Wiener Sezession, och jag hade gärna haft tid att gå in.

Ringvägen i är alltså den mycket breda väg som omkransar nästan hela centrum av Wien. Den står där de gamla stadsmurarna stod fram till på 1860-talet när kejsar Franz Josef bestämde att de skulle rivas. Tidigare hade murarna varit försvarsmurar mot Det ottomanska riket, men nu var detta riket svagt och Österrike starkt. Där murarna en gång stod byggde man sen denna gigantiska väg, och längs den både rådhus och parliament, palats och museer. Många överdådiga byggnader byggdes i sandsten, och sandsten är inte särskilt hållbart, i alla fal inte om vi tänker att det nu gått 150 år. Det österrikiska parlamentet renoveras därför (mitt besök var november-december 2019), och då kan det till exempel se så här ut.

Är Wien en diva? Ja kanske det. En äldre kvinna som i sin ungdom levt ett liv i sus och dus och som nu lever på det som är kvar, det vill säga minnena, och som gör sitt bästa för att fortfarande leva upp till sitt renommé. Jag gillar Wien, det kommer jag inte undan. Å andra sidan gillar jag Madrid, London, Paris, Bryssel, Berlin, Rom, Lissabon, Belgrad, Moskva. Gillar jag Wien bättre? Nej, det tror jag inte. Inte bättre. Men gillar, det gör jag absolut. Och jag åker gärna tillbaka. För lite mer fritid än det man som reseledare ofta här. Den där lunchen på Trzesniewski till exempel. Den kvarstår fortfarande.