Jag älskar Tjajkovsky men pussar inga händer

Båten lägger till kaj. Efter lunch försöker jag vara en av de första i land. Vår utflykt ska snart börja. Jag befinner mig i staden, uppkallat efter den stora kompositören, Tjajkovsky. Vi ska åka buss i 40 kilometer, till barndomshemmet till, just det, Tjajkovsky.

Min trevliga och nyfikna lokalguide Zhenya läser från ett papper. Olika siffror, årtal och fakta. Hon är engelsklärare, har mammaledigt, men tjänar lite extra på guideuppdrag. Vi är årets andra grupp som behöver guidning på engelska. Rutiner blir det aldrig.

Vid barndomshemmet, ett statligt ägt museumskomlex, delas vår stora grupp in i två. De som förstår engelska går med en museumsguide, och de som gärna vill ha norsk tolkning från ryska går med mig. Bussguiden har ledigt.

Katastrof. Min rysktalande guide är inte bara rysktalande. Hon är sovjetisktalande. Med ett två timmars utantilmanus, där man på frågan om vi kan välja ut vissa saker för att inte trötta ut varken mig eller resenärerna väljer följande lösning: prata snabbare! Det går dårligt ihop med översättning.

Jag vet inte hur många gånger jag får be henne. Inte för många detaljer. Inte vad Pjotr Tjajkovskys systers docka är gjort av för olika material (porslin, pappmachr och äkta människohår). Det var för övrigt sådana dockor rika pappor gav till sina små döttrar som belöning för artigt beteende. Inte namn på samtliga societetsmänniskor som någonsin besökt familjens hus. Och vad de gjorde vid varje tillfälle. Men det hjälper inte. En sovjetguide har sitt manus och det kan ingen, och särskilt inte jag ta ifrån henne. Ser man på en viol så ska man peka på den och säga att det är en fiol, samt veta vet i den lyckliga familjen Tjajkovsky som spelade fiol och vad de spelade. För lyckliga, det var de absolut.

Jag kan till slut inte koncentrera mig om översättningarna. Info in, info ut. Direkt. Efter avslutat guidning försöker jag ta lokalguiden i handen. Hon ser först lite förvånad ut. Ger mig sen handen, fast inte för en skakning. Utan för att jag ska pussa den… Som om det vore Tjajkovskys tid.

Med gruppen tar jag sen bussen tillbaka. Från museet till stan som är uppkallad efter komponisten. Jag tar en bild av skylten nere vid hamnen. Jag älskar Tjajkovsky. Fast jag pussar inga händer…

Taggad med: