Jag tar bilden precis innan jag lägger mig. Just det. Natten har jag spenderat på ett flygplan. Air Baltic från Riga till Azerbajdzjans huvudstad. Oljestaden, Eurovisionstaden där Loreen blev vinnare, staden med de flammande tornen. Staden där min första höstresa börjar. Albatros första Azerbajdzjanresa. Någonsin.

För mig är det däremot sjunde gången. Och i takt med att tiden går och landet vid Kaspiska havet pumpar upp mer olja, blir också skillnaderna större. På gott stort sett. Enklare med visum nu än för några år sedan. Effetivare passkontroll och tull. En mycket vänlig bild av ett land vi flesta inte vet så jättemycket om. Azer….baku?

När vi ankommer hotellet vid halv sex-tiden på morgonen, flyget var en timme försenad på grund av en no show, blir det bråk.

En äldre kvinna sopar gatan utanför hotellet. Bussen ska parkera. Kvinnan vill ha bort bussen. Den vill parkera där hon sopar. Kvinnan flyttar sig inte. Det här är hennes domen.

Chauffören rullar upp fönstret. Säger något. Kvinnan ropar tillbaka. Vår lokalguide går ut ur bussen. Pratar med kvinnan. Hon visar knytnäven. Det gestikuleras. De skriker till varandra. I alla fall som jag tolkar det. Temperament. Det att överstiga och komma in på någon annans område. I helvete heller. Då blir det bråk. Bussen år dock större än kvinnan. Vi får parkera till slut.

Efter en effektiv incheckning är vi uppe på våra rum. Jag tar en bild ur fönstret. Det nya och det gamla Baku. Det rika och det fattiga. Som bussen och gatsoparen.

Jag får vila men inte sova. Frukost. Snart börjar dagen…