Då var det tisdag morgon. Efter kaffe, körsbär och stekt ägg. En halvtimme kvar innan dagens utflykt. Lite bloggande på hotellrummet.

Jag fick ett rum med utsikt. På nionde våningen i Dushanbe. Min grupp på tretton och jag befinner oss i Tadzjikistans huvudstad. Kom hit för lite över ett dygn sedan. Med nattflyg från Istanbul. Vi har klarat av första dagen. Nu, efter nio timmars sömn och en rejäl frukost börjar dag nummer två.

Dushanbe är varmt. 33 grader och solsken. Rummet är varmt. Vår lokalguide är ny, åtminstone för mig. Men han påminner om andra guider jag haft här. Snälla, men smått initiativlösa. Som gör saker, kollar upp saker bara när man säger att de ska göra det. Då svarar Ali som han heter att han ska göra det senare. Och jag får be honom att göra det nu istället.

Igår försvann Ali. Vi gick på en marknad. Ali först. Sen gruppen. Jag sist. På en marknad handlar man. Går inte tillsammans hela tiden. Det är lite av poängen med en marknad. – Vi går fram här, sen över vägen och till vänster. Alis instruktioner går inte att ta fel på.

Ali kommer utom synhåll, men jag och fem andra från gruppen följer instruktionerna. Borta. Var är alla?

Jag frågar en försäljare. – Har ni sett några utlänningar här? – Nej, är svaret jag får.

Vi har gått över vägen och till vänster. Nu försöker jag ringa, men nummeret jag fått tillhör någon annan. Lång historia kort, en stressad Ali dyker upp. Han hade ändrat riktning efter att ha pratat med vår chaufför.

– Men inte efter att ha pratat med mig!

Slutligen allt gott alltså. Alla återförenade.

På kvällen tar jag en snabbpromenad. Fotograferar några mosaiker. Åtta kilometer!går jag. Jag behöver gå ner några kilon.

Nu ska jag snart ner i receptionen. Dagens utflykt börjar. Snart dags att träffa Ali.