Träpaneler i något udda mönster. Soffgrupper och barstolar i mörkröd velur. Öl, cider, portvin, martini… Att sitta i en denna hotellbar, vars namn jag nu drygt 10 år senare inte minns, var ändå en upplevelse. En tidsresa tillbaka till 1970-talet, eller kanske ännu längre. Till en tid när det gick 12 pence på en shilling, 20 shilling på ett pund, och det fortfarande fanns 1-pundsedlar. Eller visst, på Jersey finns både träpaneler och 1-pundsedlar. Shillingen har man dock övergett.

När jag reser är jag alltid lite förtjust i loppmarknader. Och där, på Jersey, när jag åkte lokalbuss runt på ön, vilket är ett utmärkt sätt att ta sig runt, upptäckte jag plötsligt denna bakluckeloppis. Att jag fyndade kan jag inte påstå. Men på samma sätt som fina affärer i stan visar vad som är inn och populärt vid en viss tid, visar loppisen vad som är ut. Kläder från 1990-talet och VHS-kassetter. Dessutom är loppisar alltid ett bra ställe att prata med människor som bor där.

I centrala St Helier ligger fiskmarknaden. Den är absolut inte stor, men om jag haft en lägenhet med kök hade jag definitivt hittat något att ta med till middag. Om inte annat, så den rökta kolja som man så ofta hittar på de brittiska öarna, och även här på Jersey. Jag gillar fiskmarknader, och har tidigare skrivit om en i New York. Nu besöker jag inomhusfiskmarknaden på Jersey, och jag kan lova att man blir hungrig här.

Från fisk till blommor. Jersey är också promenader. Natur. Växter, stora som små. Blommande ljung som jag önskar jag visste namnet på. Ett ställe att bara sätta sig ner. Ta det lugnt. Ta fram en cucumber sandwich och en termos med te. Andas djupt.

Mina tre dagar på Jersey kunde även bestått av strandliv. Tyvärr var inte vädret det bästa. Stränderna var däremot riktigt trevliga. Tankarna går till en enklare variant av de tyska strandkorgarna. Fast tyska… De finns väl också i Nederländerna? Hur är det med Frankrike? Finns de där? Hur långt västerut går egentligen strandkorgskulturen? Inte helt till Jersey i alla fall.

Portugisisk matfestival. Visst, kanske inte fullt med folk direkt, men det berodde nog också på vädret. Något som oavsett förvånade mig var alla portugiser. Av öns drygt 100.000 invånare kommer nämligen över 5% från Portugal. En taxichaufför berättar att många kom hit redan på 1950-talet och har bott här i generationer. Andra har kommit hit nyligen på grund av bättre jobbmöjligheter än i hemlandet. Matkulturen har de med sig, och förutom festivalen såg jag många portugisiska restauranger.

Under andra världskriget var Jersey ockuperat av tyskarna, till skillnad från resten av Storbritannien. Eller vänta nu… Storbritannien? Nej… är en av Kanalöarna mellan England och Frankrike och är ett självstyrande område som kallas för Bailiwick.  Ön lyder direkt under den brittiska kronan som kronbesittning  och ingår på så sätt inte förmellt i Storbritannien, inte i det förenade kungariket (UK) och inte i den Europeiska unionen. Det är kanske därför man fortfarande har egna 1-pundsedlar?

Av äpplen gör man äppelbrandy, och det var en souvenir som fanns lite här och var på ön. Därtill fanns stora äppelträdgårdar och jag kan tänka mig blomprakten om våren. Själv besökte jag Jersey tidig höst, och det var snart dags för skörd.

Kossor. Mängder av kossor. Och Jerseykon är faktiskt en egen ras av mjölkkossor. De är rätt små, men mjölken har hög både fett- och proteinhalt.  De gjorde sig kända som skeppskor, det vill säga att man förut tog med dem på längre resor till havs.  Då hade man alltid färsk mjölk på fartyget. Nu säljs toffee från Jerseykons mjölk i alla souveniraffärer.

När tidvattnet drar sig tillbaka ligger båtarna på torra land. Det såg jag många ställen på Jersey. Sen kommer en rad med hus, Union Jack som flaggar i vinden, och där på kullen ligger Mont Orgueil Castle. Slottet har vaktat Jerseys östkust sedan 1200-talet. Mycket av det vi ser idag är förstås inte så gammalt, men det är oavsett trevligt att promenera här. Länge användes slottet som fängelse. Nu är det förstås museum.