Då satt vi här. Tre resebloggare som äter frukost på Sheremetevoflygplatsen i Moskva. Kaffe och kaka, och tänker tillbaka på de senaste dagarna…

Efter Aralsjön fick vi nämligen en heldag i Tashkent, Uzbekistans huvudstad. Marknad, mat, museum, balett. Man hinner med rätt mycket på en dag egentligen. Tashkent är underskattad. Ölen kall.

Nästa morgon blir vi hämtade. 120 dollar för två dagar. Bil och chaufför. På samma sätt om Aralsjön inte svämmer över av turister direkt, så gör heller inte Ferganadalen det. Tills nyligen var det svårt att ta sig hit. Dåliga vägar. Nu är vägen stor, bred och fin. Det går även tåg men biljetter var svårt att få tag på. Det fick bli bil.

Berg, vatten, fruktodlingar. Möten med människor. En mer konservativ del av landet som UD förut varnade för. Tre länder i samma dal. Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan. Etniska motsättningar. Politiska. Den som vill veta mer får googla.

Det påminner om min första resa till Uzbekistan. Året 2003 när det knappst fanns turister även i Samarkand. Gästfrihet. Selfies. Studenter vill öva sin engelska. Nyfikenhet och ett gratis kålhuvud i present från en försäljare på en marknad. För att jag tog hans bild.

Kvinnor som män. Vill skratta, prata, bjuda. Vi besöket en sidenfabrik. En keramikfabrik. En lokalmarknad för porslin som produceras just där. Hur mycket som helst. Leran är tydligen bra för sådant.

En moske, utsikt mot ett pariserhjul från vårt hotellfönster. Jag köper kaktusar för att ta sticklingar. Sidentyger och bomull. Men sen. Resväskorna packas. Med besvär.

Men nu alltså. Frukost på flygplatsen i Moskva. Snart är vi hemma. Jag kommer sakna Fergana. Fast det blir även sköt att komma hem. Samt gå genom bilderna som inte tagits med min telefon.

Inga flera selfies på ett tag.