Sammanfattning från Uzbekistan

Efter några dagar hemma har jag äntligen börjat hinna med. För det är ju så som reseledare. När man är borta blir inte saker här hemma gjort. Tvättiden kvarstår dock. Måste se vad som finns ledigt…

Oavsett, två veckor i Uzbekistan är över. För nu. För i år. Jag har blivit av med alla uzbekiska pengar som fanns kvar från förra resan. Jag känner mig rätt nöjd. Uzbekistan är ett trevligt land att vara reseledare i. Samtidigt ett land i förändring. Politiskt. Ekonomiskt. Inom turismen. Kanske just det jag gillar.

Resan började i Tashkent. Den moderna huvudstaden. Även där finns turkosa kupoler att titta på. Som reseledare får man ibland påverka sina program. Ibland inte. Då är det bara att köra på, även om jag tycker Tashkent har mycket mer och mycket annat att erbjuda än just kakel och mosaiker. Det kommer nämligen sen…

Efter en 4 timmars tågresa är vi i Bukhara, jag och min grupp som jag är färdledare för. Vi ser hur man gör plov, nationalrätten inte bara i Uzbekistan utan i hela centralasien. Det blir dock en hel del kakel här också, men i Bukhara och senare Samarkand är dekoren, mosaiken, majolikan som vackrast. Det här är arvet efter Sidenvägen per definition. Dock är det 8 gång jag är här, och det vackraste kaklet har knappst ändrat sig sedan förra besöket.

En halvdag ledigt i Bukhara. Resenärerna hinnar vila lite, andas ut, kanske utforska någon vrå av stan, gå lite utanför turiststråken eller shoppa. Även jag går till gränder där jag inte varit förut.

En tvåtimmars tågresa till Samarkand. Det är praktiskt att åka tåg. Särskild när ens bagage åker buss och vi inte behöver släpa på det. Mer om tågresor i Uzbekistan senare.

I Samarkand fortsätter vår blå kakelsafari, men här även till ställen som är mer än värt att besöka. Sen är det bara att inse att även plaser som gravkammarna i Shah i Zinda börjar fyllas upp av levande människor som oss, med kameror. Högsäsongen har inte ens börjat.

I Samarkand äter jag mycket gott. Min lokalguide visar mig en restaurang som ligger bredvid vårt hotell, men för mig är det första gång på båda. Underbara grillspätt till rimliga priser, och jag går hit igen. Som maten ska vara i det här landet. Köttigt, fettigt, grillat. Med en kall vodka på det och ett par goda sallader. Ojdå, jag tog visst inte kameran med…

90 minuter till Tashkent. Snabbtågen når 230 kilometer i timmen. Tänk om det vore så i Sverige. Bordsservering dessutom, av varma drycker. Snacks ingår i priset på de biljetter vi har.

Tillbaka i Tashkent är det egentligen bara att packa om. Vila några timmar på hotellrummet, och ja, jag lyckas faktiskt sova. Sen åker min grupp tillbaka till Norden och jag försöker vila ett par timmar till innan resan går över i sin andra fas. Inte mera jobb och platser jag besökt 8 gånger, utan nu är det ny mark som gäller.

Här står vi. Katarina, Sofia och jag. Tre resebloggare från Sverige, och vi bara älskar Nukus. Staden är huvudstad i den autonoma delrepubliken Karakalpakstan som består av hela västra Uzbekistans stäpplandskap. Här ligger ett konstmuseum och inte långt härifrån låg Aralsjön.

Vi åker på utflykt. Beskådar denna människoskapta miljökatastrof som på något sätt är vacker i sin absurditet. Det unika gör dock inte området mindre tragiskt. Här var nog ännu vackrare förr.

En soluppgång mellan jurtorna vid det som faktiskt finns kvar av sjön är å andra sidan ett minne för livet. Tänk er stjärnhimlen om natten. Från kvinna på bild köpte jag en fossil av en hajtand. Tänk, en gang i tiden fanns det hajar här…

Tillbaka till Nukus. Flyg till Tashkent. Heldag i Tashkent. Göra sådana grejer som jag inte hinner när jag annars är här på jobb. Tashkent är en underskattad stad. Som Tbilisi förut. Även utan gamla stan som förstördes i en jordbävning 1966 tror jag Tashkent kan bli hett. Om sådär 5 till 10 år. Vi besöker en sovjetrelik i form av ett huvudpostkontor, shoppar antikviteter och går på balett. Dricker öl på modern restaurang innan vi nästa morgon igen är på väg…

Vår chaufför hämtar oss vid avtalt tid. 120 dollar för två dagars bilfärd. Från huvudstaden till Ferganadalen, en annan mindre besökt del av Uzbekistan där heller inte jag varit förut.

Fergana är jordbruksområdet. Här produceras siden och keramik. Här finns inte mycket kvar av Bukhara och Samarkands gamla Sidenvägsminnen, men något från en svunnen tid finns, till exempel khanens palats i staden Kokand. Palatset är från slutet av 1800-talet. Den gång var Kokand ett eget land.

Vi fortsätter, via Rishton till Margilan. I Rishton tittar vi på porslin och keramik. Mycket av det som säljs som souvenirer i Uzbekistan av fat och koppar och kar kommer just härifrån. Det uzbekerna själva använder görs också här.

Natten spenderar vi i Margilan, staden där siden produceras. Jag får flera gånger prata med polis, fast de vill oss bara väl. Utlänningar som virrar runt är något sällsynt här. Polisen hjälper oss med beställning på restaurang. Vi får gratis milkshake på en uteservering.

Men så var det sidenet då. Nästa morgon besöker vi Yodgorlik. Vi ser hur siden görs, från början när sidenkokongerna med de stackars larverna inuti kokas, tills det att tyget vävs av kvinnor med hörlurar. Ett monotont jobb.

Efteråt till Kumtepa, söndagsmarknaden där jag säkert hade kunnat spendera en heldag om det inte vore för att mina vänner blev klara mycket snabbare än jag och att mina pengar tog slut.

På eftermiddagen åker vi tillbaka till Tashkent. Över bergpassens vackra vyer där även uzbeker på söndagstur stannar och fotograferar. Breda moderna serpentinvägar.

I Tashkent käkar vi hamburgare och jag blir av med mina sista småpengar. Packar om. Sover några timmar på ett billigt hostel med bra läge.

Flyg hem mitt i natten…

Dags att beställa tvättid.

Taggad med: