De är det sista jag hör innan jag slutligen somnar. Det första jag hör när jag vaknar. Ljudet från den klingande klockan kommer med ojämna mellanrum, en gång i minuten eller efter fem minuter, ibland tre gånger i minuten.

Det är nu söndag morgon. Min grupp kom igår. Allt enligt schema. En timme för pass, bagage, tull, valuta och toalett innan vi lämnade flygplatsen. Colombo är rätt effektivt ändå.

Något som dock inte är lika effektivt är trafiken. På Sri Lanka bor man längs vägarna. Man umgås, handlar, leker längs vägarna. Smala vägar, förbikörningar, lastbilar, bussar, personbilar, rickshaws. Med andra ord, det går sakta. 10 mil kanske inte låter så mycket. På Sri Lanka kan det lätt ta fyra timmar.

Det är därför mörkt innan vi är framme i Kandy. Allt enligt plan förstås. Men den kryddträdgård som fanns med i vårt ursprungliga program, den har jag utsatt till sista dagen på rundresan. Vem vill titta på kryddväxter i en nattsvart trädgård?

Nu har däremot solen gått upp. Jag har ätit frukost, diskuterat dagens program med lokalguiden. Än en gång fått bekräftat att Sri Lanka är landet där svaret man får är ja, trots att frågan kanske inte förstods. Samma detaljer genomgås flera gånger innan man kan känna sig någonlunda säker på att saker blir någonlunda korrekt.

Jag sitter några minuter på balkongen. Det är nu jag skriver det här. Härifrån ser jag staden, hör jag fåglarna, hunderna, klättrar ekorrar på en gren. Från buddhisttemplet lät sång och musik klockan fem i morse. Därefter började mosken. Klockan sex hörde jag kyrkokkockan. På balkongen hör jag inte bjällrorna från receptionen.