Från ett stängt fönster på det etnografiska museet Rupe såg jag Dubrovniks orangeröda tegeltak. Jag såg skorstenar, paraboler, innegårdar samt en och annan kyrka bland allt det röda. Den berömda muren i Dubrovnik gick jag av olika anledningar aldrig upp på. Jag gissar dock att det är sådana här utsikter man får från muren. Bland annat. Jag tog några bilder genom fönstret innan jag kom på att jag faktiskt kan öppna det. Försökte öppna mycket tyst och försiktigt. Fönstret var i trappuppgången. Jag ville inte att någon vakthavande museumstant skulle komma på mig. Det kändes lite förbjudet att öppna det där fönstret. Om det var det vet jag inte, men jag lyckades, och tog bland annat den här bilden.

Stradun heter Dubrovniks huvudgata. Den sträcker sig från Pile-porten i öster och genom gamla stan till de palats med torn och grejer som ligger i den västra ändan. Dagtid är här myriader av folk. Särskild på de dagar då kryssningsfartygen ligger i hamn. Stradun är gågata. Här finns glassbarer, chokladaffärer, souveniraffärer, en bokaffär med souvenirböcker och självklart ett antal kyrkliga byggnader. Gatustenen har genom århundraden polerats av alla fötter som gått här. Om kvällen har kryssningsturisterna åkt. Det är ändå liv på Stradun. I slutet på oktober.

100 meter på Pile-porten, alltså ingången till gamla stan, inte att förväxlas med Pärleporten som är något annat, fanns min lägenhet. Jag hyrde den i tre dygn, just av den anledning att läget var centralt. Centralt, men samtidigt bakom en grind och en längre gångväg. Om nätterna hörde jag därför ingen trafik och inga ljud, trots att stadens stora busshållplats låg precis utanför. Ett praktiskt boende i ett gammalt herrskapshus. Där fanns uteplats, men jag saknade utemöbler och jag vaknade av röken från grannens cigaretter som fyllde mitt sovrum klockan halv sju på morgonen.

Jag fick ett Dubrovnik-kort av min resebloggarkollega Lina från Liniztravel. Under två dagar kunde jag nu besöka de kloster, palats och museum som hon inte hunnit med. En eftermiddag bestämde jag mig därför för att göra just det. Jag svängde förbi Maritima museet. Om man inte har Dubrovnik-kortet kostar museumsinträden i denna stad rätt så mycket. Både Etnografiska och Maritima ligger på mellan 150 och 200 kronor per biljett. Med kortet blir det självklart billigare, men då ska man också göra rundan om man säger så, så att man får valuta för pengarna. Maritima museet visade upp modeller  och tavlor på olika fartyg som varit eller byggts i Dubrovnik, eller på något sätt hade med staden att göra. Dubrovnik blev ju en gång i tiden en rik stad, och det var på grund av den maritima handeln.

Efter en lång dags tittade på husfasader och kyrkokonst kan det vara skönt att vila benen. Att vila på en uteservering är det kanske inte alla som gör. Jag vågar inte ens tänka på vad det skulle kosta i dessa delar av Dubrovniks gamla stad. Att vila sig mot en staty som stått här sedan innan Colombus åkte till Amerika, det är däremot gratis. Orlando heter han, eller Roland som han också kallas. Han kämpade för kejsaren Karl den Store, och blev under medeltiden en symbol för städernas frihet. Dubrovnik var fritt. På detta torg har Orlando stått sedan 1419. Turisterna sitter med ryggen till och trycker på sina mobiler.

Två kryssningsfartyg låg i hamn den dag jag tänkte gå runt och verkligen upptäcka Dubrovnik. – Det här går inte, tänkte jag. De som känner mig vet att jag inte är jätteförtjust i stora folkmassor. Därför gick jag raka vägen till turistinformationen och frågade när de två kryssningsfartygen skulle lämna. – Det ena lämnar klockan fyra och det andra lämnar klockan fem. Ungefär en timme innan avfärd brukar turisterna lämna gamla stan, svarar kvinnan på turistinformationen förstående. Det är tydligen en inte okänd problemställning. Klockan tre på eftermiddagen vågade jag mig därför tillbaka till Pile-porten. Den enkelriktade gångvägen över bron gav ett entydigt svar. Turisterna lämnar gamla stan och det blir plats för mig.

Orientaliska lampor, färggranna glaslanterner. De finns i affärerna i Dubrovnik och andra städer där särskild kryssningsfartygen lägger till. Och kanske är det populärt med dessa souvenirer, på samma sätt om affärer i gamla stan i Stockholm kan sälja norska koftor, pashminasjalar och matroshka-dockor från Ryssland? Med andra ord, varför inte lampor från Turkiet, för det är väl från Turkiet dessa kommer? Eller är det Marocko? Fast det är kanske Made in China oavsett?

Om du vill ha en paus från folkhavet i gamla stan, behöver du inte gå långt. Dock behöver du betala en slant, fast inte så jättemycket egentligen. Till skillnaden från museerna som gärna vill ha över 150 kronor för att du ska titta på båtmodeller och folkdräkter, kräver Franciscanerklostret dig bara för 30 kuna, eller drygt 40 svenska kronor, och då ingår även deras apoteksmuseum i priset. Det var dock innegården som fascinerade mig. Inte för att den var så mycket vackrare än alla andra innegårdar jag sett, utan snarare för att här fanns ett lugn. Det lugnet behövs efter en timme eller två på Stradun!

När jag skriver det här har det precis varit Halloween. Jag tycker nog denna kroatiska folkdräkt med påskfjädrar hade passat rätt så bra för att skrämma livet av några ungar, och med tillhörande ansiktsmake-up vore det perfekt. Denna folkdräktsmodell hittade jag på Dubrovniks etnografiska museum där jag 1) spenderade dit medan jag väntade på att nyckeln till min hyrda lägenhet skulle bli kar och 2) fick gratis inträde genom det Dubrovnik-kort jag fått av resebloggaren Lina. Jag hade annars inte betalt de 220 kronorna som museumsbiljetten kostade. Det var förresten härifrån att jag tog bilden över Dubrovniks tak!

Den sista av mina tio bilder. Medan huvudgatan Stradun är stor och bred, finns det gott om små, trånga gator och smug i Dubrovnik. Jag satte meg ner för en macka och en öl. Titta upp, vinklade min kamera för att föreviga den å ena sidan mysiga, å andra sidan smått klaustrofobiska känslan som gränderna i gamla stan kan ge. Här kan man enkelt hänga sin tvätt mellan husen, och det har säkert folk gjort här i hundratals år. Nu såg jag inte så mycket tvätt i Dubrovnik. Eller jo, jag såg, men oftast är det vita lakan och inget annat. Ett typiskt tecken på hyreslägenhet för turister. Jag gillade dock att sitta här. Trångt, mysigt, och det blir lätt med små konversationer med de människor som går förbi. Det är alltid trevligt, särskild om man upptäcker Dubrovnik ensam.