Vi har kommit halvvägs på vår rundresa. Den ena dagen skiner solen och vi ser höstlöven i deras allra vackraste färger där vi står med utsikt över Tara-ravinen och floden där nere. Från bron som vi har gått ut på är det 172 meter rakt till det klarblå, genomskinliga, turkosa vattnet där uttrar fångar öringar. Det här är världens näst största ravin, eller canyon om man så vill. Bara Grand Canyon i USA är större.

Senare på dagen går vi runt i Zabljak, byn som ligger här uppe i bergen, mitt i naturen, och som har ett par tusen invånare. Även hit har hösten kommit. Hotellen har stängt numera. “Ne radi” står det med svart printerbläck på vita A4-papper, tejpat fast på insidan av en glasdörr. Bara några enstaka restauranger har öppet. Fortfarande. Det känns som hela orten snart ska gå i ide.

Vid Svartsjön, Crno Jezero som den heter på serbiska, glaciärsjön som ligger i nationalparken Durmitor, har även försäljarna tagit ledigt. Några enstaka står kvar och säljer likörer, torkad svamp och honung, men de flesta små bodar längs den lilla vägen till sjön står tomma. Höstfärgerna är än så länge kvar.

Det blir ny dag. Solen som värmde oss i går är borta. Det har blåst ordentligt hela natten. Nu är himlen fylld av mörka moln. Regnjackor och paraply i handbagaget till alla resenärer. Det har åtminstone slutat blåsa. Det regnar inte horisontalt. Över bergspass, genom dimma. Vatten på rutan.

En stadspromenad i Niksic, Montenegros näst största stad. För en dryg vecka sedan var uteserveringarna fulla av människor, studenter och pensionärer med en kaffe, en öl, sina mobiler och datorer, med varandra. Nu står stolarna tomma, de få stolar som fortfarande står kvar ute på trottoarerna.

Färden fortsätter. Vi äter fisk till lunch och besöker kloster innan vi ankommer huvudstaden Podgorica. Vi befinner oss inte längre på samma höjd. Hit har ännu inte höstfärgerna hunnit.