Jag klarar det här.

Johnny klarar det mesta.

Det är så det känns just nu. Det måste helt enkelt kännas så. För en vecka sedan var det studieresa i Montenegro. Nu är det allvar. Dag nummer två på den riktiga Montenegroresan, den jag får betalt för, med över 30 resenärer att ansvara för och utan lokalguide, går mot sitt slut. Jag har ätit middag, sitter nu i sängen med lite chips och en öl. Jag förtjänar det. Det har varit stressiga två dagar.

Äras den som äras bör. Min grupp ska ha mycket ha äran. Tålamod, inga omöjliga förfrågningar, inget tjafs, inget onödigt gräl. Det är jag oerhört tacksam för. Jag är också oerhört tacksam för att vädret var soligt och fint, och att vi befann oss i en riktig stad när bussen på resans första dag brakade sönder. De två timmar det tog att införskaffa en extra buss kunde alltså användas till stadspromenad. Den bosniska staden Trebinje har mina resenärer sett mer av än de flesta grupper som kommer hit.

Ett par timmar försenade ankom vi vårt hotell, men middagen stod klar och väntade på oss. Jag sov sju timmar följande natt. Det är två timmar mer än normalt.

På resans andra dag fick vi ny buss och ny chaufför. Den stod utanför hotellet när jag vaknade. Gissa vem som var glad då! Efter frukost mötte jag chauffören. Det blev ett intressant första samtal. Chauffören pratar nämligen ingen engelska. Bara serbiska. Gissa vem som inte längre var lika glad…

Är det en sak färdledning har lärt mig, så är det två saker. 1) Vilka som helst situationer kan uppstå, och 2) det är min uppgift att lösa dem så gott det går. Det hjälper sällan att ringa någon, skälla på någon, ställa någon till ansvar. Det gäller bara att acceptera problemet, eeeh, jag menar situationen, och sen se till att det blir bra.

Chauffören kände antagligen lite av det samma som jag. Vi har en ”situation”. Men, jag kan ryska. Ryska och serbiska är olika men inte så olika. Om jag pratar förenklat, sakta och tydligt på min ryska, och han gör det samma på sin serbiska, ja då pratar vi faktiskt nästan samma språk. Visst, jag kan inte prata serbiska, förutom att jag som en papegoja repeterar det chauffören säger, men jag inser att faktiskt kan förstå ganska mycket.

Tider och ortsnamn som ju är viktiga för både resenärer, färdledare och chaufför kan dessutom skrivas på papper. Det samma gäller datum, och när det gäller rutter och vägar, så finns det faktiskt kartor man kan peka på.

Nu har jag käkat mitt chips och druckit min öl. Jag fick precis veta att vi imorgon inte kommer ha lokalguide på att kloster vi ska besöka. Därför har jag själv läst på nu om den heliga Vasilij från Ostrog. Det blåser rejält ute. Jag har bett mina resenärer lägga paraplyet i handbagaget. Det blir nog en bra dag imorgon. Jag klarar det här. Johnny klarar det mesta.