En riktig delikatess. Kurdyuk heter det, och är fett från svansen till några får-raser som lever i området kring Kaukasus och Centralasien. Svansfettet kan saltas, eventuellt rökas, eller så kan det grillas eller stekas. Just det här fettet från rumpan till ett får är saltat och rökt, och jag fick smaka tre olika varianter. Det var första dagen i Dagestan. Vår grupp hade kommit in i landet från Tjetjenien, och vi gjorde en paus vid vägen för att sträcka på benen. Där fanns också den affär som sålde kurdyuk.

Landskapet i Dagestan kan se så här ut. Kullar och berg, så långt ögat ser. Här vandrar fåren. Det är deras betesmarker, och nu på våren (resan gjordes i början på maj 2018) är det grönt och på vissa ställen finns även blommor, som till exempel de gula som finns med på den här bilden.

Promenad i Gunib, en by i de dagestanska bergen. Hundar finns det gott om. Vissa står fastbundna, vilket det nog säkert är en anledning till. Andra springer runt, leker och hoppar och vill uppmärksamhet. Själv är jag inte så jätteförtjust i stora hundar som kommer rusande emot mig, men den här var ändå rätt så snäll. Kanske därför den fick springa fritt.

Den 12 maj fyllde jag år, och vad kan då vara bättre än att skåla lite i rysk champagne (okej, det får inte kallas champagne men de gör det i Ryssland ändå). Det är i Dagestan att mycket att den ryska champagnen produceras, och det i området kring staden Derbent som faktiskt är Ryska Föderationens sydligaste stad. Jag säger Ryska Föderationen eftersom vi ju faktiskt befinner oss i Dagestan som ju inte är själva Ryssland, utan en repulik inom just Ryska Föderationen. En flaska på fin restaurang kostade motsvarande 35 kronor.

Jag gillar växter. Något jag därför gillar, inte bara med Dagestan utan hela forna Sovjetunionen, är deras kärlek för just krukväxter. Att promenera på gatan, som här i Derbent, och titta in och se dessa gigantiska växter som stått här i decennier, det tycker jag är oerhört trevligt. Undrar hur länge den här aloen eller succulenten stått just här?

I Derbent finns en armenisk kyrka. Nog fungerar den inte som kyrka längre, utan som mattmuseum, men intressant är den ändå. I hundra år har dessa skotthål funnits i kyrkans fasad. Tsaren hade störtats, det var inbördeskrig i landet, och då även i Dagestan. Skotthålen är ett resultat av dessa handlingar. Intressant att se hur hålen inte har lagats, trots att hundra år har gått.

Den lokala varianten av Muscle Beach. Det är resans sista dag och vi gör en morgonpromenad på stranden i Makhachkala, Dagestans huvudstad. Mitt i centrum så att säga finns en strand. Här joggar man, springer, promenerar, och i ena änden av stranden finns just utomhusgymmet där stadens hjältar visar upp sig. Inte California direkt, men ändå… 

Närmare Sovjetunionen än det här kommer man inte. Stora torget i Makhachkala. Till vänster, utanför bilden står Lenin kvar. På taket på byggnaden framför oss står det med versaler “Folkets hälsa – landets rikdom” Där finns även två affischer till minnet av Sovjetunionens seger i Stora Fosterländska Kriget, alltså andra världskriget, och längst till höger hänger en stor bild av Vladimir Putin. Jag står mitt på torget och fotograferar, men när jag gick närmare byggnaderna blev säkerhetspoliserna lite rabiata. Det fick man inte göra.

Den stora folkhjälten Stalin var här. Det är intressant hur man ser på sina gamla ledare. I november 1920 var Stalin på genomresa i Makhachkala. Det kommer man fortfarande i håg. Intressant också hur någon har skribblat på väggen, men stannat precis innan minnesplaketten.

Nargiz och hennes syster på tåget från Makhachkala till Astrakhan, Saratov och vidare österut. Vi har lämnat staden, det är eftermiddag och dags för en matbit. Själv har jag bara med lite kex, choklad, vatten och våtservetter. Nargiz och hennes syster däremot dukar upp med lite mer. De var på väg från Baku till Saratov. För dem var Dagestan bara transit. För mig var den en del av en resa som färdledare i Ryska Kaukasus. I september (2018) kommer jag tillbaka.