Minnen från Montenegro

Ett populärt resmål nu för tiden är Montenegro. Charterbolagen flyger till semesterorten Tivat vid adriatiska kusten. Lågprisflygen lander i staden vid berget, Podgorica. Huvudstadens namn betyder nämligen det.

Att resa till Montenegro är dock inget nytt, även om det kan verka så. Förut, när Montenegro var en del av Jugoslavien, var den montenegrinska kusten tillsammans med den kroatiska ett mycket populärt resmål. När landet röstade för självständighet från Serbien 2006, började en ny era för turismen i ett land med en gammal historia.

Redan året efter, 2007, gick det charterresor till Montenegro. Jag, som skulle hälsa på en kompis i Kosovos huvudstad Pristina, köpte en billig flygstol till Tivat, Jag begav mig sen ut på en resa som skulle gå från Montenegro till Kosovo som då ännu inte hade utropat självständighet (det skulle hända först 2008). Vidare från Kosovo till Makedonien, därifrån till Serbien och slutligen med tåg till Budapest och tillbaka hem.

Här kommer några minnen från Montenegro:

Det är inte länge som landet varit självständigt när jag landar på flygplatsen i Tivat. Flygplatsen är Montenegros näst största. Ingen turist vill väl åka till huvudstaden när man istället kan åka till den vackra kusten där Tivat ligger. Turisterna har varit borta några år nu, men eftersom montenegrinerna nu bestämmer över sig själva, och hela Balkan åter börjar lugna sig, återvänder även turisterna.

Visst är det vackert. Det är som om planet tar en specialare över kustremsan, bara för att visa upp skönheten. Bergen, kusten, stränderna, klipporna, skogen, och städerna från medeltiden med de röda hustaken.

Vi går alla direkt från planet till ankomstterminalen. Trög pass-kö, snabbt bagage, tre toaletter. När jag gått genom tullen hamnar jag direkt hos hajarna – taxi, taxi taxiiiiiiiiiiiii… De nästan snor mitt bagage ur mina händer.

Tur att jag har liten packning. Då kan man nämligen gå in till stan. Det är en sträcka på kanske tre kilometer. Jag börjar gå. Jag passerar en skog av pinjeträd. Nya hus, gamla hus,trädgårdar med vinrankor. Palmer, blommor och bilar långs det smala vägen. Några kör sakta förbi mig och skriker taaaaaaxiiii….

Montenegro-yugoslav-architecture-00047I centrum av Tivat är turistinformationen stängt mitt på dagen mellan kl 12 och 18. Klockan är 13 och det är fem timmar kvar av siestan. På strandpromenaden är det mest äldre turister. De solar och det är rätt så tyst, om man inte räknar det ljuden från havet och luften. Många av husen är renoveringsobjekt. Jag kollar busstiderna. Det går en transport vidare om två timmar. Jag hinner därför inte varken simma eller sola. Jag promenerar. Fram och tillbaka, upp och ner de olika gatorna. Skapar mig en bild av Montenegro.

En minibuss tar mig sen från Tivat, via den vackra staden Budva till huvudstaden Podgorica. 5 euro kostar det, men om man betalar med en tjuga får man skylda sig själv om växeln inte blir helt korrekt. En passagerare förklarade att jag får växel sen. 13 euro får jag tillbaka, för tjugo minus fem blir ju tretton.

Några passagerare går va i Budva. Hade jag haft några extra dagar hade jag också gjort det. Sen bär det uppåt, och inn i landet, genom de svarta fjällen – Crna Gora som det heter på lokalspråk, eller Montenegro som vi säger. Själv föredrar jag isländskans Svartfjallaland!

Autoslep och ett telefonnummer. Det är spraymålad på varenda sten som kantar vägen där vi kör uppför bergen. Jag gissar vad det betyder… Utsikten är häpnadsväckande vacker, medan vägarna är häpnadsväckande smala och svängiga. Bilarna kör lika häpnadsväckande fort.

Vid vägen steker  någon en hel gris. Ännu en gång får jag känslan av att vilja stanna. Jag tittar bakåt och ser kusten. Där har jag varit, och dit ska jag igen. Nån gång.. Det står en gammal borg vid vägen. Någon här har nog fått EU-bidrag, Marshallhjälp i ny förpackning, för alla sevärdheter är skyltade. Vanliga gatskyltar, som t.ex. säger hur långt det är kvar till Podgorica finns däremot inte.

En man kliver ombord och sätter sig bredvid mig och pressar sitt ben mot mitt. Någon romantisk benflört är det dock inte. Jag får pressa tillbaka. Jag behöver den lilla plats jag har. Här sitter vi, värnar om våra centimeter. Han luktar som det foder jag gav till en vit mus jag hade som husdjur när jag var 13 år…

Snart kommer jag fram till Podgorica…

Fortsättning följer…

 

 

Taggad med: