Shopping i Centralasien och södra Ryssland

Jag har varit borta i en månad. Från Stockholm till Uzbekistan. Vidare till Tadzjikistan, Kazakstan och Kirgizistan Det blev tre veckor i Centralasien. Sen direkt till Ryssland. Södra Ryssland, med Tjetjenien, Dagestan, Astrakhan, för att nämna några… Och visst blev det både ryska souvenirer, samt några minnen från länderna på Sidenvägen.

På Arlanda vägde min incheckade resväska 8 kilo. Det var när allting började sådär i mitten på april. När jag sen, en dryg månad senare, skulle flyga från Astrakhan och hem fick jag packa om på flygplatsen. Resväskan vägde 26 kilo, vilket var tre kilo än vad Aeroflot tillät. Som tur var, gick det bra att flytta över några kilo till handbagaget.

Men vad shoppar man egentligen på en sådan resa? Vad utgör alla dessa kilo som man har med sig extra när man kommer hem från Ryssland och Centralasien? Här kommer svaret!

Russian souvenirs-1010
Jag hade länge litet passivt letat efter en gammaldags kameraväska i skinn för min lite mindre Fujifilm-kamera. Dock är jag inte villig till att betala hur mycket som helst. På en antikaffär i Karakol i östra Kirgizistan ser jag plötsligt att de har rätt många kameraväskor. Jag kollar lite på väskorna och tänker att om jag får en för under hundralappen, då köper jag. Sen frågar jag om priset. 150 som. Det motsvarar 20 kronor. En lite större väska kostar 200 som, alltså lite under 30. Eftersom jag har olika objektiv med olik storlek säger jag att jag tar båda. Jag ger mannen i affären 350 som. Han ger mig automatiskt en femtilapp tillbaka. Inte ska han väl råna en utlänning heller…
Russian souvenirs-1013
Det är inte alla ställen som har lika många typiska souvenirer. I så fall är kylskåpsmagneterna räddningen. För bara några år sedan tyckte jag kylskåpsmagneter var rätt fånigt. Sen ändrade jag mig. De är ändå små minnen, kostar minimalt och tar nästan ingen plats. De behöver dessutom inte vara gjorda i Kina, utan som här, lokalproducerade i Ingusjien – en av delrepublikerna längst söderut i Ryssland. Och vad annars finns det egentligen att köpa i lilla Ingusjien? Inte så mycket faktiskt. Då får det bli det det blir.
Russian souvenirs-1014
Inte långt från Ingusjien i södra Ryssland ligger Dagestan. Däremellan finns bara Tjetjenien. I Tjetjenien producerar eller säljer man ingen sprit. Det gör man däremot i Dagestan som har perfekt klimat för vindruvsodling. Dagestan är därför känd för sin cognac, eller låt mig säga brandy för att göra det rätt, fast man i Ryssland använder ordet cognac även om sin egen produktion. Det blev en flaska rysk cognac eller brandy, samt en liten flaska vodka, fast den köpte jag nog mest för sitt retrodesign. Retrodesign är för övrigt något jag ser mer och mer av i Ryssland.
Russian souvenirs-1021
Vem drömmer inte om en porslins-stör på hyllan där hemma? Det gjorde faktiskt inte jag, inte tills jag i en souveniraffär i Astrakhan råkade se ett stort utbud av porslinsfiskar. Lokalproducerade, priser från 20 kronor och uppåt. Dessutom, på en etikett under varje fisk stod det vilken störart det var. Stör är ju nämligen inte bara stör, utan en hel familj med störfiskar som kan se lite olika ut. Det slutade i att jag köpte hela fyra olika porslinsfiskar, så nu har jag ännu mer att torka damm av här hemma. Dessutom, en kylskåpsmagnet i form av en tändsticksask i trä och en sovjetisk sidenduk från 1968 som jag köpte i Uzbekistan.
Russian souvenirs-1020
På tal om siden. Uzbekistan är ju landet på Sidenvägen som kanske mest av alla länder i regionen försöker profilera sig just genom att producera siden. De typiska ikat- eller batikmönstren i olika färger indikerar verkligen vilken del av världen vi befinner oss i. I olika marknader och affärer finns olika tyger. Dock är inte alla siden. Några är ren syntet. Andra är bomull, hälften hälften bomull och siden, atlassiden och till slut det de helt enkelt bara kallar för siden. Jag har aldrig upplevt en försäljare i Uzbekistan som är oärlig med vad hen säljer. Dock kan det vara mycket stor skillnad i pris. Själv köpte jag ungefär 70 meter tyg, och betalade totalt ungefär 1000 kronor för det. Jag har ett projekt på gång nämligen. Mer om siden sen. På bilden finns även en randig t-shirt från Ryssland och lite uzbekiskt garn till min mamma.
Russian souvenirs-1024
Siden i bakgrunden, det gråa garnet, ett par dagestanska stickade strumpor, fast det som egentligen är på bilden är två saker. De mest iögonfallande är självklart stören. En varmrökt stör från en större fiskaffär i Astrakhan. Vem vill inte ha en sådan med i bagaget? Den vägde 200 gram, vilket innebar ett pris på ungefär 60 kronor. Stör är inte billigt. Med mig fick jag också ett exporttillstånd och ett bevis på att det här är odlat stör som inte har tjuvfiskats, något som självklart är mycket viktigt då stören annars är en utrotningshotad art. I lådan under stören finns två flaskor mousserande vin. Dessa har producerats i Dagestan och jag ser fram emot att dricka dem nu i sommar.
porcelain sturgeon-1018
Närbild på porslinsstören som jag placerat ovanpå ett paket rostade aprikoskärnor. Dessa är populära snacks i Centralasien och något som befolkningen i fjällandsbyarna i Tadzjikistan gärna står och säljer längs vägen. De kostar inte många kronorna och då stannar jag gärna för att köpa.
dried bear meat-1017
På hemresan hade jag några rubler kvar i plånboken. Rubeln är kanske inte den mest stabila valuta tyvärr, och det kändes därför lite dumt att skulle ha rubler kvar när jag lämnade landet, trots att jag åker tillbaka till hösten. Torkad björnkött däremot, det vill man ha med sig hem. Därför blev det för mina sista ryska pengar på flygplatsen i Moskva ett paket torkat och rökt björnkött som är ett lagom tilltugg till en kall öl när den rökta stören tagit slut.
rysk kaviar-1012
Och sen slutligen – är man i Astrakhan, ja då är det rysk kaviar som gäller. Kaviarens huvudstad framför någon och medan flygplatsen i Moskva tar ungefär 20 000 kronor kilot för denna delikatess, hittar man samma vara i Astrakhan för 5 000 kronor kilot.  Visst, kanske inte jättebilligt, men jättebilligt ska det inte vara för kaviar från stör. I så fall kan det vara tjuvfiske och det ska vi inte ha något av! Dessutom, vem äter en hel kilo kaviar? De gula burkarna väger 26,4 gram och den röda det dubbla. Man har lov att importera 125 gram kaviar per person till Sverige enligt EU-regler och då ska den ha korrekt märkning. Det är man noga på även i Astrakhan. Varenda burk kom med sitt stämplade och signerade exportdokument.
Taggad med: