Det är 10 maj och dödsdagen till Akhmad Kadyrov, tidigare president och far till den nuvarande presidenten i Tjetjenien. Det vill säga, Akhmad Kadyrov dog 2004, dock inte den 10 maj, utan den 9 maj. Men, eftersom 9 maj är festdag i hela forna Sovjetunionen, fick Kadyrovs minnesdag förflyttas till dagen efter.

I den tjetjenska huvudstaden Grozny finns ett eget museum tillägnat Akhmad Kadyrov och tillsammans med mina resenärer besökte vi museet just den 10 maj. Detta killgäng från organisationen Yunarmia, en officiell rysk militärorganisation för ungdomar, ställde gärna upp på bild.

Dargavs. Utanför en landsby i Ossetien i ryska Kaukasus ligger dessa små hus. Eller hur är kanske fel ord. Dessa är egentligen mausoleer. För flera hundra år sedan, när pesten kom till dessa landsbyar, blev sjuka personer isolerade. De förflyttades till dessa hus, och här satt de sjuka och väntade in döden. Vi gick mellan husen, tittade in i de små öppningarna och där inne såg vi skelett, några mumifierade, andra inte. Kroppar insvepta i vitt tyg, lårben snyggt staplade, skallar. Jag är oerhört glad för att jag på förhand visste vilket syn som väntade.

Det är 8 maj och dagen innan den stora dagen då hela Ryssland, hela forna Sovjetunionen firar segern i Det stora fosterländska kriget, eller andra världkriget som vi gärna säger hos oss. Vår resa hade den dagen gått från Vladikavkas i Nord-Ossetien till Tjetjeniens huvudstad Grozny. Dock gjorde vi även ett stopp i den ryska delrepubliken Ingusjien, den minsta av alla republiker i ryska Kaukasus.

Vid ett minnesmärke för de deportationer av lokalbefolkningen som Stalin lät genomföra under andra världskriget mötte vi denna skolklass, eller snarare dagisklass. Till hösten ska dessa barn börja i första klass men redan nu lär de sig om sin nyare historia. Sen vad de lär, ja det kan kanske en annan sak.

Deportationer. Det är ett ord som är genomgående för tiden under Stalin. Folkslag som på ett eller annat sätt ansågs möjligtvis kunna utgöra en fara antigen dödades eller skickades i väg. I Tjetjenien, uppe i bergen, nära gränsen till Dagestan finns en landsby. Eller snarare fanns. Kezenoy het byn. Fram till och med 1944 bodde det folk här. Tjetjener. Sen fick alla lämna. Lämna eller dö. De flesta åkte till Kazakhstan. Nu går vi runt i ruinerna. Från det som en gång var en bergsby ser jag nu ut över betesmarker och snötäckta berg.

En annan bergsby. Här finns det däremot, till skillnad från Kezenoy, folk. Gunib heter byn, och den ligger i Dagestan. Det var på 1800-talet att Ryssland lade under sig bergsfolken i Kaukasus. Ja andra nationer också, men nu är vi i bergen. Dagestan var det område som var svårast att erövra. Här fanns nämligen en man som het Imam Shamil. Han kämpade i många år emot Tsar-Rysslands soldater. År 1859 övergav han sig. Det hände i Gunib.

12 maj är inte vilken dag som helst. Det är nämligen min födelsedag. 2018 firades den på restaurang i Derbent. Derbent är Rysslands sydligaste stad, och här finns ett fort och en stadsmur från den tiden då perserna regerade området.

Derbent och den omkringliggande landsbygden är också stället där Ryssland producerar något sin bästa både brandy och champagne…ehh, förlåt, mousserande vin. En flaska mousserande vin på fin restaurang kostade motsvarande 30 kronor. Jag köpte även ett par flaskor som jag tog med hem till Sverige, samt en flaska lokal brandy. Den är kanske inte lika god som många andra, men den är lokalproducerad i Dagestan. För mig är det det som gäller.I Derbent besöker vi också en av stadens moskéer. Ser den sned ut på bild? I så fall kan jag säga att den var sned i verkligheten också. Interiören minimalistisk. Människorna tystlåtna men trevliga. Atmosfär, stämning, ett ställe att ta det lugnt, slappna av, att bara vara. Ibland behövs även det.

Makhachkala är svårt att bokstavera med latinska bokstäver. Det är nu man önskar att även vi hade separata tecken för kh och ch-ljud. Staden är en av de största i Kaukasus och huvudstad i delrepubliken Dagestan. Här finns en strand och på resans sista dag gjorde vi en stadspromenad. Stadens strand ligger centralt nära tågstationen och även om det enligt en receptionist jag pratade med inte är särskild rent i vattnet, kunde vi se människor simma. Flera var dock de som promenerade, jobbade, gjorde sin workout, och i ena änden av stranden fanns även de stora killarnas egna Muscle Beach!

När Sovjetunionen rasade sönder var det även en del annat som rasade. Till exempel det här stora restaurangkomplexet mitt i Makhachkala. Där fanns stängsel, men stängslet hade stora hål och några ungar sprang ut och in och helt enkelt lekte här. Perfekta stället! Tillsammans med ett par av mina resenärer kröp även vi genom stängslet och ungarna tyckte det var skoj att visa runt några utlänningar.

Vad är så detta? Någon som kan gissa? I stora delar av världen ser fåren lite annorlunda ut än vad vi är vana vid här i Skandinavien. I södra Ryssland, Kaukasus och Centralasien har nämligen många får-raser en stor fettklump på rumpan. Här lagrar fåren energi och fettet som kallas kurdyuk, eller helt enkelt svansfett är en riktig delikatess.

På vår väg från Tjetjenien till Dagestan stannade vi längs vägen. Där fanns en affär som tydligen specialiserade sig på svansfett. Jag fick smaka tre olika sorter, saltat och rökt, och vore det inte för att jag fortfarande hade en bit kvar på min resa, ja då hade jag nog köpt lite fett med mig hem!