Efter fem timmar i buss ankom jag äntlingen Elista. Redan från början gick inte allt enligt plan. Att köpa returbiljett till Astrakhan samma eftermiddag var inte alls lika enkelt som kvinnan i Astrakhans biljettförsälning förespeglat mig. De många bussar visade sig var en buss som skulle gå tre timmar senare. Biljetter skulle heller inte gå att köpa i förväg, utan bara hos chauffören, i mån om plats.

Smått stressad springer jag därför runt i Elista. Tittar på tempel, lokalhistoriskt museum men väljer utställningssalar noggrant. Skippar de som är menade för skolbarn som ska lära om jordens ursprung.

På andra våningen finns en deportationsavdelning. Medan de kalmykiska männen under andra världskriget krigade för fosterlandet Sovjetunionen, deporterades deras fruar, flickvänner, barn och föräldrar. Flera tusen dog som följd av deportationerna. På museet verkar deportationstågvagnen nästan mysig och hemtrevlig.

Jag springer vidare runt, till pagodor och Leninstatyn som står vid centrala torget. Det är nämligen så att kalmykerna med sitt mongoliska ursprung är buddhister. Ett eget litet buddhistiskt land inom Ryska föderationen så att säga. I Europa! Rätt så unikt egentligen.

Jag fotar några sovjetiska mosaiker, går förbi en marknad innan jag sätter kursen tillbaka till stationen. Någon lunch hinner jag inte. Det var inte riktigt så jag föreställde mig dagen.

Tillbaka på stationen väntar jag på bussen. Den kommer. Det finns plats. – Men du måste köpa biljett, säger chauffören. – Fast det kan jag väl köpa hos dig, svarar jag smått förvånad. – Nej, i kassan.

Jag går till kassan där nu en ny kvinna sitter. Köper biljett och går tillbaka till bussen som ska lämna inom fem minuter.

Det är då det händer. En polis kommer till mig. Börjar ställa frågor. Vem jag är, vad jag gör här, varför har jag en kamera. – Du får följa med in på stationen, säger han. – Men min buss går om fem minuter. – Du följer med mig.

Polisen är en ung kille, inte ovänlig direkt, kanske mer nyfiken byråkrat med en låg mumlande röst.

Han bläddar fram och tillbaka i mitt pass. Vill kolla vad jag har i min väska. Kameran är han inte så intresserad i längre. Jag får skriva mitt namn och kontaktdetaljer. På kyrilliska på ett papper. Ska han fylla i något schema nu.

Hans mumlar något, om säkerhet, om kontrabandister, sådana som för olagliga saker med sig. Kanske är Kalmykien ett känt transitområde fle droger? Vad vet jag, men det är det intrycket jag får.

Jag får gå. Som tur är har inte bussen lämnat ännu. Vi kör snabbt över stäppen. Torkade saltsjöar. Horisonten där borta. Det går snabbare på tillbakavägen. Fyra timmar senare är jag i Astrakhan. Dags att packa resväskan. Nästa stopp Stockholm!