Det är resans fjärde land, även om det för mig på grund av visumstrul bara är det tredje. Kazakstan. Vi landade en eftermiddag i Almaty. Landets största stad var huvudstad fram till 1997. Då tog Astana över uppgiften som Kazakstans maktcentrum. Almaty verkar dock inte vara särskild ledsen.

På gågatan som populärt kallas Arbat, efter det kända promenadstråket i Moskva, står en jurta. Filttältet är det traditionella hus som de tidigare nomaderna i Kazakstan och Kirgizistan använde. Nu bor folk i vanliga hus och lägenheter. Jurterna används mer som sommarstugor, eller som den här som står mitt på gågatan, där turister, besökande och andra nyfikna kan komma förbi och få en inblick i livet förr.

Graffiti är inte tillåtet i Kazakstan. Om poliser upptäcker en tjej eller kille med sprayburk väntas dryga böter. Vissa konstnärer har däremot fått tillstånd, och enstaka gråa gamla kommunistfasader har fått en annan touch. Almaty påminner rätt så mycket om städer i Ryssland eller kanske även andra delar av Europa.

I Centralasien det är definitivt den mest europeiska staden. Hur många snöleoparder som å andra sidan finns kvar i detta land ska jag ha osagt. Snöleoparden är en symbol, både i Kazakstan och Kirgizistan. En stolthet, något som gör regionen speciell. Det närmsta vi kommer en snöleopard är en små monument här och var, samt målningen på väggen.

Souvenirer i bakgrunden. Jag gav 100 tenge, drygt en tvåkrona, till kvinnan med mikrofon och hatt. Hon sjöng ryska 1980-talshits. Sånger av Alla Pugatjeva. Hon hade mikrofonen tillkopplat någon form av portabel karaokemaskin, och jag måste säga att hon sjöng rätt så bra. Inga falska toner, utan sentimentalt och vackert. 100-tengemynten var dock den största peng jag kunde se i hennes lilla korg.

Björkarna. Det är nu jag påminnas om min pollenallergi. Visst, jag överlever, men med träd som dessa är det bra att ha tabletter i närheten. Vi åkte upp till Medeo, den skridskostadion där världsrekord efter världsrekord sattes på 1970-talet och vars ursprungliga idé kom från Stalin.

Vi har med oss Svetlana. Hon är kanske den mest kunniga lokalguide jag någonsin haft. Är det något hon kan så är det att prata. Vid Medeo visar hon oss bilder från hur stadion såg ut för och sen hur den ser ut nu. Hon förklarar bakgrund, historia, världsrekord och nuläget. För även om det inte längre sätts rekord här, så är stadion fortfarande aktiv om vintern och en bra bit in på våren.

Kyrkan i Almaty är unik. Det var den första byggnad i denna region som byggdes med tanke på att klara av en jordbävning. Den stod klar 1906. 1911 kom jordbävning. Staden kollapsade, men kyrkan klarade sig.

Det kyrkan klarar mindre är tidens tand. Den gnager och skapar sår och sen förra hösten är Zenkov-katedralen därför under reparation. Kanske nästa gång jag besöker Almaty ser jag åter kyrkan i all sin storhet.

Frihetsmonumentet i Almaty. På en egyptiskinspirerad pelare står en staty av en gyllen krigare. Han står på ryggen av en snöleopard med vingar. Den gylne krigaren är i och för sig en riktig gestalt som hittades i en skytisk grav år 1969. Det pågår en debatt om krigaren är man eller kvinna.

Anledningen till denna bild ligger däremot i luften ovanför krigaren. Den flyger en drönare, och jag irriterar mig faktiskt. När kommer drönare förbjudas? Tänk nämligen när den tid kommer att varje turist har med sin en drönare?! Nej, sätt stopp redan nu tycker jag.

Sen var det dags att lämna Almaty. Nästa och sista land på resan är Kirgizistan. Mer om det i nästa inlägg.