Tbilisi är till för promenader. Eller så är det bara att jag älskar att gå. Gata upp, gata ner, stannar upp, tittar in… Det kan lätt bli 10 kilometer på en dag. Ibland 15 eller ännu mer.

Egentligen skulle jag kunna ta stadsdel för stadsdel. Promenader i gamla stan, i distrikten Vere och Vake. Promenader längs med floden. Idag blir det dock Rustaveli. Tbilisis huvudgata med sina bilar och bussar, passager, byggnader man nästan inte ser därför att man egentligen är för nära.

Att jag väljer Rustaveli har en anledning. Jag ska till operan. Köpa biljett till morgondagens föreställning. Turandot av Puccini. Inte för att jag är en sådan operamänniska direkt, men jag har länge velat se operahuset inifrån. 35 lari. Det är 120 kronor. Dyraste biljett. När det kostar så lite behöver jag inte köpa något billigare. Jag vill sitta på första parkett.

Operahuset i Tbilisi utifrån. Under många år renoverades operahuset. Det kommer bli spännande att se hur det ser ut inifrån.Jag fortsätter. Nationalgallerian ligger ett stenkast bort. Där har jag aldrig varit. Har liksom inte hunnit. Ofta blir det ju så när man mestadels åker till en stad i jobbet. Då blir det jobb. När man sen har ledigt på eftermiddagen, ja då har ställen man ville besöka stängt. Eller så orkar man helt enkelt inte.Nu däremot har jag en heldag. Då orkar jag. Det kostar 7 lari i inträde. Drygt 20 kronor. Då har man råd. Är det något som är billigt i Georgien så är det just dessa kulturella aktiviteter. Jag ser ett par utställningar. Georgiska målare. Den som kommer i håg Arja Saijonmaa sjunga Miljoner av Rosor, den kan här se Pirosmanis tavla av Margarita. Det var nämligen Margarita som den georgiska konstnären Pirosmani blev kär i. Det var hon som skulle få miljoner rosor. I Sverige känner vi sången, men kanske inte bakgrunden.

Niko Pirosmani levde mellan 1862 och 1918. Hans tavlor – primitiva, naiva, det är i alla fall det jag har läst. Själv märker jag det svarta, mörka, dystra, tunga… Jag frågade vår lokalguide en dag om det svarta i Georgien. Är det den georgiska karaktären? Aldrig har jag nog sett så mycket svart. Kläderna, hår, smink. Även vissa gäster påtalar det.

I Pirosmanis tavlor återkommer det svarta. Som om grundfärgen är just svart…

Museet har också tavlor av Lado Gudaishvili. Men bredvid museet finns en kyrka. Kashveti-kyrkan och där är freskerna målade av just denna konstnär.  Själv har jag gått här många gånger förut, men alltid bara förbi.

Nu går jag inn. Jag vill se freskerna där gamla gummor sitter utanför och tigger almossor. En man säljer böcker och några kvinnor säljer även påskris och blommor. Påsken i Georgien följer en annan kalender än vår. Här är påsken först om en vecka.

Det är många människor i kyrkan, men inga turister. Den har liksom inget historiskt värde på det sättet som turistattraktioner gärna har, trots att en av Georgiens mest kända konstnärer målat både tak och väggar, och det mitt under Stalins repression år 1947.

Kanske är det just därför inte så många kommer hit. Själv skulle jag säga att just det kanske är en anledning i sig att besöka kyrkan. Se resultatet av kristendom och stalinism.

Utanför det gamla parliamentet samlas en grupp människor. I olika länder bör man nog som utlänning bete sig olika när det gäller just gäller samlingar, många människor på en och samma plats. Här i Georgien är det rätt lugnt. Tv-kameror är på plats och jag går fram till en man som håller en stor flagga. Flaggan i rött, vitt och svart var den georgiska republikens flagga de få åren mellan 1918 och 1921 som landet var självständigt. Det var också landets flagga från Sovjetunionens slut till 2004.

Jag frågar mannen. Han berättar att det är Gamsakhurdias födelsedag idag. Han var president i Georgien de första åren efter att Sovjetunionen föll. Då var det mer eller mindre inbördeskrig i Georgien och år 1993 dog han. En kula i huvudet. Hur den kom dit finns det gott om teorier om, och de äldre männen och kvinnorna som markerar dagen har sina meningar om just det.

Vi pratar lite, och det är intressant att höra på. De tycker inte om Georgien som det är idag, så långt därifrån. Hur deras dröm-Georgien ser ut är dock svårt att få grepp om. Det kanske beror på språkbarriären.

Jag tackar för mig, och fortsätter min promenad. En grupp unga kristna georgier demonstrerar också. Tydligen går självmordsstatistiken åt fel håll här i landet. Särskild bland unga. Dessa människor, som kallar sig ljusgenerationen, vill uppmärksamma det.

Nu har jag promenerat i tre timmar. Rustaveligatan upp och ner. Jag har sett en nyöppnad shoppingmall. Modern på alla möjliga sätt. Där fanns även HM. Annars är allt som förut. Äldre kvinnor promenerar med sina hundar. Arabiska turister läser menyer. Några män målar tavlor på en konstmarknad. En restaurang jag varit på förut har fått sin första skylt på engelska. Jag som egentligen bara skulle köpa en biljett till operan. Det är på Rustaveli det händer. Hur många kilometer har jag promenerat?