Första dag med ny grupp

Det är lite konstigt det där. Man umgås intensivt en period. Sen åker folk hem igen. Efter någon dag eller två kommer nya människor. Då ska man börja umgås igen.

I natt kom nya gruppen. 30 personer från Norge. Eftersom jag är norrman, som bor i Sverige, och förra turistgruppen jag hade var svensk, kan man bli lite förvirrad. Tur att norrmän förstår svenska. Jag tycker dock själv att det gått förvånansvärt bra. Att jag nästan inte pratar svenska med norrmännen. Nästan…

Klockan 03:00 åkte jag till flygplatsen. Gruppen kom, och klockan 04:45 var jag tillbaka på mitt rum. 30 personer incheckade på hotellet. För att dagen inte skulle gå för mycket i sirap, bestämde vi oss för att börja stadsvandringen klockan 11.

Tillsammans med lokalguiden bestämde vi oss för några små ändringar. Vi skippade en fikapaus. Att fika direkt innan lunchen är egentligen inte särskild nödvändigt. Dessutom var förra gruppen svenskar. Den här består av norrmän, och de fikar inte som svenskar gör.

Annars blev det som förra veckan. Kyrkor och synagoga, badhusområde och promenadstråk. Allt enligt plan, och med utesluten fika sparade vi dessutom en halvtimme.

En sak gick däremot snett. Att åka stor buss i Tbilisis smala gränder är inte enkelt. När bilarna parkerar lite här och var, blir det ännu svårare. Ja faktiskt omöjligt att göra den sväng till höger som krävs för att kunna åka upp till en av de utsiktsplatser som finns ovanför Tbilisi. Vår chaufför försökte två gånger. Det gick inte. Vägen är bara en. Vi fick helt enkelt strunta i utsiktspunkten.

Vi åkte sen till loppmarknaden vid den torrlagda bron. Jag gillar loppisen. Den har något genuint över sig, även om jag vet att priserna även här börjat skjuta i höjden. Men fortfarande är det gummorna och gubbarna som sitter här. Åtminstone några. De professionella försäljarna blir fler, amatörerna färre.

Tanken var också att besöka gamla Hotel London. Det var här Knut Hamsun år 1899 skrev på sin novell, I Æventyrland. Den blev ingen större success. Jag har läst den och visst, eftersom jag är intresserad i regionen är novellen absolut värt att kolla in. Men det var inte det här verket som gjorde att Hamsun fick Nobelpriset i litteratur. Så långt därifrån.

En annan norsk litterär gestalt bodde år 1901 på ett hotell bredvid hotell London. Grand Hotel. Där blev Dagny Juel som hon het, ihjälskjuten av sin älskare. Hennes grav finns fortfarande i Tbilisi, och det är mer än vad man kan säga om Grand Hotel. Ja även gamla Hotell London. Jag har förut haft resenärer med hit. Kollat väggmålningarna i trappuppgången och fantiserat om svunna tider. Nu är båda byggnaderna under renovation. Man ser stängsel och staket och inget mera. Därför blev hotellbesöken med tanken.

Nu ikväll har vi ätit middag. Kyckling i sur plommonsås, svampsallad, auberginerullar med valnötter, vinbladsdolmar med vitlöksyogurt och mycket mer. Det är svårt att tröttna på georgisk mat. Det tog föresten en halvtimme med bussen från hotellet till restaurangen. En sträcka på dryga 4 kilometer. Rusningstrafiken i Tbilisi är inte att skoja med.

Klockan 21:30 är jag tillbaka på mitt hotellrum. Det har varit en lång dag. Lång, men fin. Jag har börjat lära känna 30 nya personer. Vi ska umgås intensivt ett tag. Det är konstigt det där.

 

Taggad med: