Har precis ätit en sen frukost. Klockan är 11 och det är snart dags för mig att lämna inte bara hotellet i Kuala Lumpur där jag bott, utan nu lämnar jag även Malaysia. Från och med ikväll är det en vecka i Kambodja som gäller.

Jag ser fram emot att uppleva skillnaderna. Sydostasien är ju långt ifrån homogent, varken när det gäller folk, mat, natur eller väder.

För att ta det sista först så har vädret här i Malaysia varit sådär. Mycket regn. Å andra sidan är det kanske alltid mycket regn i Malaysia. Det är i alla fall ett riktigt grönt land. Från regnskurar som varar 10 minuter till känslan av att hela världens vatten just nu ramlar ner. Då är det i alla fall skönt att man just då var inomhus. Någon solnedgång från en av stadens takbarer får det dock bli en annan gång.

Människorna. Jag har mött folk genom Couchsurfing och Instagram, vänners vänner. Gästfriheten har varit formidabel, blant lokala malaysier till gästarbetare från indiska subkontinenten. Dessa har visat sig Malaysia från sitt perspektiv, skillnaderna, hur de bor, vad de äter, introducerat mig för mat som jag inte hittat annars. Det var å ena sidan.

Å andra sidan har det varit Malaysians only;  busschaufförer som skriker ”get out” bara av den anledning att man är vit. Ja inte för att det vore bättre om jag var svart. Jag var utlänning. Det var problemet. Kvinnan på turistinformationen i Georgetown, Penang, var heller inte av det hjälpsamma slaget. Och frågar man om pris på några vackra art deco kakelplattor i en antikaffär, ja då skriker affärsinnehavaren åt en. Kanske var det meningen jag skulle rygga bak, ramla in i kaklet och vara tvungen betala den hutlösa summa han begärde? Eller så såg jag helt enkelt inte ut som en typisk kund.

Maten. Här ligger ändå Malaysia i en liga för sig. Som tidigare brittisk koloni kom det hit folk från andra kolonier. Det vill säga Indien. En stor andel av befolkningen är även kineser. Det i kombination med det lokala malay-köket och en gnutta portugisiskt inflytande, gör Malaysia till ett land för foodies. En destination i särklass. 

Jag fotograferar mat, antecknar, försöker komma ihåg namn. Den gemensamma nämnaren är ändå att allting är färskt, fräscht, rent, och smakarna många och harmoniska. Visst malaysierna gillar att äta. Sött, och mycket. Det ses på antalet diabetiker i landet. Samt på klädsstorleken.

Nu har klockan blivit över 12. Jag sitter på flygbussen. Om tre timmar är jag förhoppningsvis i luften. Om fem timmar i Phnom Penh. Dags att börja läsa i guideboken kanske? Nu är det Kambodja som gäller.